Det som nu sker i Iran är att regimen ger upp tanken på att upprätthålla någon legitimitet ens inför sina egna. Nu är det våldet mot landets egna medborgare som är regimens försvarslinje. Det innebär också att man har gett upp tanken på att man existerar för att upprätthålla ett högre syfte. När skjutandet, mördandet och övergrepp i fängelser förenas med stöld av dödas kroppar är det svårt att förknippa maktutövningen med försvaret av religiösa värden.
Mördandet och avrättandet är inget nytt men det som är nytt är att regimen nu inte längre anstränger sig för att dölja det bakom något som man vill hävda är legitimt. Nu vilar makten bara på kontrollen av våldet. Och det är för varje diktatur en bräcklig makt. Den kan vara länge men underminerar för varje dag den egna legitimiteten.
Den iranska regimen skiljer sig inte från andra diktaturregimer som vi har sett i världshistorien. Hat mot andra, mord och avrättningar av egna och förbud mot mångfald. Så ser diktaturens rädsla ut. Farlig för andra men aldrig stabil. Det gör den farlig. När den hotar andra länder, när den vill rusta och när den vill skapa tillgång till kärnvapen. Där ser vi den stora utmaningen för en global fredspolitik. Utan att den iranska diktaturen kan försvagas kommer det finns få förutsättningar för en stabil fred i Mellersta Östern.
Det innebär inte att allt måste göras för att samla moderata krafter kring en fredsprocess men däremot att varje ansträngning kommer att bekämpas. Det är först när man ser den roll som Iran och extrema krafter spelar som fredsprocessen kan frigöras från deras destruktiva roll.