Sälja smöret och tappa pengarna. Bättre en fågel i handen än tio i skogen. Som man bäddar får man ligga. Som man frågar får man svar. Det är många gamla svenska ordspråk som kan fungera som både en förklaring och en grund för framtida brittisk politik och det brittiska valet.
Den brittiska politikens grundläggande problem bottnar i den folkomröstning som David Cameron kastade ut landet i. Den underminerade den parlamentariska demokratins förmåga att ta ansvar för en komplex verklighet med att ställa en fråga om något som kan gillas eller ogillas beroende på hur man uppfattar frågan. Framförallt ledde Brexitomröstningen till löften och illusioner om att oförenliga mål kunde uppnås förenat.
Först full tillgång till den inre marknaden, men utan behov av att vara en del av den gemensamma lagstiftningen. Det slutade med att Storbrittannien även ska lämna den gemensamma tullunionen och i värsta fall inte ha något avtal alls. Först lika mycket handel med EU som tidigare, men mycket mer med resten av världen. Och sedan en insikt om att det blir mindre och dyrare handel med den värld man lever närmast och en ensamhet gentemot världen i övrigt.
Först skulle hela EU-medlemsavgiften gå till sjukvården, men bara några dagar efter folkomröstningen kom ett erkännande att det inte var så. Först skulle hela ekonomin frodas av att den slapp de bojor som europeisk lagstiftning skulle innebära, sedan blev det till ett utspel om att man nu kunde bygga närmare naturskyddade skogar. Sedan en insikt om att brittisk lagstiftning är mer överreglerande, liksom den svenska, än den gemensamma europeiska och att den brittiska industrin nu måste hantera både brittisk lagstiftning och europeisk lagstiftning på samma gång. I ena ögonblicket visioner om att man på det gamla imperiets grund skulle vara en global ledare, sedan insikten om att med Trump, Putin, Mellanöstern, Kina, globalisering och miljö är ensamheten inte så stark, utan just ensamhet.
Det här är viktigt att känna till i och med gårdagens brittiska val. För David Camerons populism öppnade upp för Brexitarnas populism som i sin tur tvingade fram Theresa Mays populism liksom banade väg för Jeremy Corbyns överbudspolitik om att alla offentliga utgifter är möjliga och västvärldens frihet ett hot. Det är ett desorienterat brittiskt samhälle som växte fram efter Brexit. Konstitutionellt, ekonomiskt och politiskt.
Theresa May tappade fotfästet. Hon varken kunde eller ville adressera Brexitfrågorna samtidigt som ovissheten i det brittiska samhället om framtiden efter att man lämnat EU växte. Därför kom hon att föreslå besparingar på äldre för att kompensera för en vikande ekonomi utan att tala om att ekonomin långsiktigt ser allt svagare ut. Därför blev löftena inom ramen för en verklighet som ingen längre riktigt vågade lita på. Missnöjets koalitioner kan aldrig forma en allians för förtroende.
Eftertankens kranka blekhet. Upp stiga orden, tanken stilla stå, ord utan tanke himlen aldrig nå. Det finns i brittisk historia också formuleringar som förklarar ett historiskt nederlag. Man kan inte bryta upp från ett samhälle som formats under 40 år utan att det gör ont i verkligheten och för de människor som lever i den. I ett desorienterat och osäkert brittiskt samhälle saknade May ledarskap när hon låtsades att problemen inte fanns där.
Det gapet i förtroende kostade henne en majoritet. Den grundläggande orsaken är att Storbritannien hör hemma i Europa och den unga generationen liksom en stor del av konservativa väljare är övertygade om det.