Förtränger man kravet på demokratin öppnar man dörren för de extrema

Förra söndagen genomfördes ännu ett terrordåd mot Israel. En lastbil som körde över och dödade 4 människor. Men dådet möttes inte av samma fördömanden som i andra fall, som när det skett i Nice eller i Berlin. Det är som att terrorn ursäktas och de döda ses som skyldiga till att vara offer. När omvärlden väljer tystnaden uppmuntrar man till ny terror riktad mot israeler.

I morgon är det meningen att fredssamtalen om Mellanöstern, det vill säga fredsprocessen mellan Israel och Palestina, ska diskuteras i Paris. Alla de andra konflikterna – som till skillnad från den israelisk- palestinska processen präglas av massdödande, medvetna och ohämmade grymheter, förföljelser av kristna och andra religiösa riktningar, religiösa och geopolitiska konflikter samt brutal krigföring – är inte föremål för några samtal av detta slag.

Samtalen får dock äga rum utan israelisk närvaro och så vitt kan bedömas även utan amerikanskt engagemang. De franska värdarna spelar av detta skäl ner både betydelse och möjligheter medan man kan notera att den svenska regeringen genom Margot Wallström istället menar att det gör dem ännu viktigare. Och det är på något sätt symboliskt för den socialdemokratiska synen på fredsprocessen.

Det är viktigare att vara allierad med arabvärlden än med den lilla demokratin Israel. Det är moderationens krafter och kraven på demokrati som därmed försvagas.

Det är därför Sverige med Margot Wallström som utrikesminister blivit en betydelselös aktör i processen mot fred. Sverige har gjort sig till ett stöd för Palestina och för arabvärlden i konflikten med Israel men ställer sig spontant på samma sida som dem som predikar förtrycket och hatets rätt, när man istället borde värna människors fri- och rättigheter och demokrati. Det innebär i praktiken att Sverige tillhör dem som indirekt stärker de extrema krafterna på båda sidor och som underminerar centrum för det som kan bli en meningsfull dialog. I hela Mellanöstern ser vi i dag konsekvenserna av att extrema krafter tar över i land efter land, det är inte Israels skuld men innebär nya hot mot landet.

När FN i en resolution från Säkerhetsrådet, på grund av att USA la ner sitt veto och istället avstod, fördömde Israel för dess bosättningspolitik hälsades detta av den svenska regeringen som en stor framgång för FN och för den fortsatta fredsprocessen.

Tvärtom var det enbart ett uttryck för att det bara är Israel som FN kan samla sig för att fördöma. Det är lättare att samla en majoritet utan veto mot en liten demokrati än gentemot stora diktaturer präglade av hänsynslösa övergrepp. Gentemot regimer som vilar på ett brutalt förtryck av mänskliga fri- och rättigheter och som renodlar kriget som en terror mot civila finns ingen majoritet men många veton.

Det underminerar värdet både av FN och den internationella rätten så som den kom till uttryck i beslutet. De som menar att detta var en stor framgång för FN, och visar att FN kan fungera, hyllar i själva verket det sorgliga faktum att det med hjälp av diktaturer och despotier är lättare att samla röster mot en demokrati än tvärtom. Det är en aningslöshet som undergräver respekten både för FN, för demokrati och mänskliga fri- och rättigheter.

Det är nämligen bara genom en allians med diktaturer och despotiska regimer som ett enhälligt beslut kan tas i Säkerhetsrådet. Och underordnas skillnaden mellan demokrati och diktatur andra politiska syften är det demokratin som förlorar. Om det är en framgång att brännmärka en demokrati som är svårt trängd i en fientlig miljö medan man blundar för diktaturers brutala övergrepp är det ett bakslag för internationell rätt och lag. Då gör man makt till viktigare än rätt och rätten underordnad makten.

Den israeliska bosättningspolitiken sker till stor del i strid med internationell rätt. Den drivs också av de mer extrema krafter i det israeliska samhället som genom vågmästarroller i Knesset fått en oproportionerlig kraft och som inte vill se en tvåstatslösning.

Det finns all anledning att vara kritisk mot den israeliska bosättningspolitiken. Den leder  bort från förhoppningarna om en tvåstatslösning och därmed också bort från förhoppningen om en varaktigt stabil fred. Yttterst innebär den ett hot mot existensen av en judisk stat på demokratins grund.

Men om man samtidigt blundar totalitära förtryckarregimer, för användningen av kemiska stridsmedel, brutal krigföring med förbjudna vapen och en kontinuerlig bombning av civila mål underminerar man respekten för att internationell rätt gäller alla och därmed också dess betydelse.

I Syrien har Assad konsekvent agerat konsekvent i strid med fundamentala regler för internationell rätt som handlar om människors rätt till sina liv förutom grundläggande demokratiska fri- och rättigheter. Ryssland har blockerat varje form av fördömande av den syriska regimens krigföring och har istället deltagit i den, med bombningar av civilbefolkningen och i syfte att värna en regim utan demokratiskt mandat men med fullt förakt för människolivet och för demokrati. Den krigföring som Assad riktar mot det syriska folket är i sin förlängning ett hot även mot det israeliska samhället.

Mellanöstern domineras av regimer där makt genom brutalt våld dominerar framför rätt och demokrati. FN upprätthåller inte rätten genom att tillämpa selektiv rättvisa mot det land som hotas av dessa regimer eller genom att låta regimer som dessa forma den internationella rättens tillämpning.

Saudiarabien, Kina, Egypten och sitter samtliga i FNs råd för mänskliga rättigheter. Det är en konsekvens av att organisationen består av all världens länder men det innebär också att några av de värsta förtryckarregimerna är satta att värna friheten och respekten för den enskildes rätt.

Saudiarabien bedriver hänsynslösa bombningar mot civila mål i Jemen. I hela arabvärlden bedrivs ett förtryck som i bästa fall är inte lättare men som i sin helhet bygger på att människor inte har demokratiska fri- och rättigheter och där sharia lag gäller både i förhållande till kvinnor, människor med en annan sexuell läggning än den accepterade och som i sina konsekvenser präglas av förakt för människovärdet. Det är en lång rad av dessa länder som var de allierade Sverige sökte för att vinna sin plats i Säkerhetsrådet.

Omfattande vågor av avrättningar, utan någon egentlig rättsprocess, stening, kriminalisering av den våldtagna, hängningar av homosexuella som i Iran, och en serie av övergrepp som berör de mänskliga fri- och rättigheterna i deras djupaste bemärkelse leder inte till något fördömande i Säkerhetsrådet.

Det land som däremot fördöms är Israel, där demokratin står fast, rättssamhället är öppet och lika för alla, där män och kvinnor har lika rättigheter och dit homosexuella söker sig även från arabvärlden. Inte bara när det gällde frågan om bosättningspolitiken utan också när förtryckarregimer som saknar motsvarande välfärd anser sig hitta brister i israelisk välfärd, som är en västanfläkt mot vad som gäller i omvärlden och snarare motsvarar de brister som vi debatterar i varje välfärdssamhälle. Och på samma sätt har FN samlat sig mot Israel när det gäller rätten till den heliga staden där man har förnekat en judisk och israelisk rätt, i strid med internationell rätt och tradition.

Det är i detta mönster som det svenska ensidiga och ensamma erkännandet av en palestinsk stat, innan den uppfyller de grundläggande förutsättningarna för en stat, ska ses. Det innebär ett erkännande av en korrupt och bidragsmissbrukande regim som använder sig av förtryckets olika medel på Västbanken och en extremistisk kontroll av Gaza under ledning av Hamas och andra krigshetsande grupper.

Det svenska agerandet, liksom ensidigheten i FN vad gäller tillämpningen av internationell rätt, stärker de extrema på båda sidor – både de Israel som vill vända sig bort från internationell rätt som de ser som ensidigt tillämpad och de i det palestinska samhället som ser ensidiga fördömanden av Israel som ett stöd för det egna hatet – och underminerar det centrum som måste vara basen för fredsprocessen.

Palestina och den palestinska myndigheten hyllas och bemöts utan någon egentlig kritik – trots korruption, rättslöshet, demokratilöshet, kvinnoförtryck, hyllande av terrormord och antisemitism – medan Israel fördöms inte bara när man agerar i strid med internationell rätt i sin trängda situation utan också för sitt försvar mot terror och mot krigföring och för de fel och brister som man kan finna.

Arabvärldens brutala förtryckarregimer framställs däremot som allierade samtidigt som dessa regimer lever och överlever genom sitt förtryck, sin tortyr och likgiltighet för mänskliga fri- och rättigheter.

Iran hotar att eliminera Israel, terrorns organisationer vill krossa Israel, omvärldens regimer ogillar eller hatar demokratin i Israel, Assad bombar tillsammans med Ryssland civila mål just för att komma åt civila mål, förutom att regimen också använde kemiska vapen mot byar och samhällen. Men det är mot Israel man kan samla sig och fördöma. Det finns ingen proportionalitet i detta. Det är en selektiv rättvisa som inte värnar om internationell rätt utan som undergräver och försvagar den. Och det underminerar fredsprocessen.

För om världssamfundet inte ställer kraven på internationell rätt och demokrati  lika hårt på alla ställer man dem egentligen inte på någon.

Då blir varje uppfattning och varje fördömande ett uttryck för den starkes rätt. I en sådan värld hotas både demokratin och Israel. Det stärker de extrema på alla sidor och de stärker de regimer som i demokratin ser ett hot.

Vi behöver en fredsprocess som ställer krav på internationell rätt och respekt för mänskliga fri- och rättigheter på alla och på var och en. Respekten för demokrati och rättsstat är en förutsättning för en fredlig samlevnad i en tvåstatslösning. Det är en nödvändig bas för fred och för utvecklingen i sin helhet.

Det kräver ett internationellt samfund och stöd från andra stater som reagerar proportionellt och likvärdigt mot alla regimers och regeringars övergrepp mot människor, fri- och rättigheter och internationell rätt. Det är bristerna i denna likvärdighet och proportionalitet som leder till att samtalen i Paris i morgon inte ger några förhoppningar annat än för dem som tror man kan lösa problemen utan Israel.