Försvarsförmågan måste möta många utmaningar

[BILD1]En dag som för min del kommer att präglas av samtal kring försvarsfrågor, en Europavals- upptakt i Spånga och senare diskussioner om den moderata agendan inför nästa mandatperiod i Europaparlamentet.

Under morgondagen lämnar Försvarsmakten sitt underlag till inriktningen av det militära försvaret. Jag vet inte hur mycket man anser att klimatfrågan tränger undan säkerhetspolitiska hot och i vilken mån det påverkar planeringen. I vilket fall som helst är klimatfrågan en global överlevnadsfråga, inte ett säkerhetspolitiskt hot och det svenska försvaret bör inriktas på den typen av hot som en försvarsmakt kan möta.

Jag har sagt det många gånger, och det är att minskningar av anslagen till försvaret inte leder till högre insatsförmåga, eftersom den kräver både volym och tillgänglighet. Och volym och tillgänglighet, liksom användning av militära förband, kräver ekonomiska resurser till militära förband. Det som nu sägs i tidningar och i flödet av information från det militära högkvarteret innebär i klartext att vi ytterligare kommer att minska förmågan att delta i internationella operationer liksom att hålla insatsförband tillgängliga för att värna svenska intressen. Vi kommer att kunna utbilda färre, vi kommer att ha färre förmågor till att möta de olika hot som präglar Sverige.

Och det som mest förvånar mig är att den militära planeringen fortfarande tycks inriktad på att ta fram nya förband som ska uppfylla en fiktiv bild på vad som är snabbrörliga förband för internationella insatser, istället för att vi utnyttjar det arv av investeringar och materiell som präglar bland annat våra mekaniserade förband och amfibieförband, både för försvar av Sverige och för internationella insatser.

Amfibieförband är unika för den svenska geografin och lämpliga för de olika typer av hotbilder som gäller störningar och hot mot de stora svenska infartslederna till framförallt Göteborg och Stockholm. Mekaniserade förband, eller pansarförband, är inte unika i världen utan grunden i de militära förmågor som används i olika militära konflikter, men de är däremot unika i att ge både skydd och snabbhet. Det tog uppenbarligen den militära ledningen ett halvår att inse att våra förband i Afghanistan behövde ett starkare rörligt skydd än förstärkta bilar.

Nu tycks man mena att vi kan agera bättre internationellt med mindre skydd för de förband som vi ska sätta in. I så fall är den militära ledningen kanske mer benägen att ta förluster än vad jag tror det svenska samhället är i övrigt. Eller så förutsätter man att svenska militära insatser ska ske i områden som inte är farliga. För att kunna möta olika hot mot svenskt territorium, oavsett i vilken omfattning det handlar om kommer det krävas förband med hög rörlighet, som kan förflyttas även under yttre hot, hög eldkraft och ett bra skydd. Det finns ingen ny pågående militär konflikt som talar för att man hävdar sig bättre genom snabbare bilar. Det finns heller inget i den pågående utvecklingen av vapenteknologi som talar för att de eventuella insatserna mot svensk trupp kommer att vara av det lättare slaget. Det får bli en uppgift för regering och riksdag, som det rätteligen är, att ta fasta på de frågor som den militära ledningen inte förmått leva upp till.

Det har under en längre tid funnits en fördummande tro att insikten om att det kalla kriget är slut är en radikal upptäckt som leder till att hoten mot Sverige har försvunnit med det. Men det är en föreställning som förutsätter att det kalla kriget var en unik period i mänsklighetens historia då hot riktades mot Sverige. Den viktiga slutsatsen av att det kalla kriget hör historien till är inte att dess hotbilder inte längre kvarstår, utan att en annan och ny säkerhetspolitisk situation med många internationella aktörer leder till att vi i stället för en enda dominerande hotbild kan skönja flera som rymmer sig inom andra mönster än det kalla krigets.