Utanför en allians är ett land i dag betydligt mer ensamt än vad det var under kalla kriget.
Margot Wallströms reaktioner inför kraven på en diskussion om förutsättningarna för ett svenskt Nato-medlemskap är mot denna bakgrund anmärkningsvärda. Av flera skäl.
Trots en fundamentalt förändrad värld vill Margot Wallström och socialdemokraterna inte lyfta sig ur den tankemodell som präglade det kalla krigets svenska säkerhetspolitik.
Men hennes argument mot en svensk diskussion om Nato är än mer anmärkningsvärda och allvarliga.
Det första är tanken att vi i ett fritt land inte fritt ska kunna diskutera hur vi ska kunna försvara vår frihet eftersom det kan tänkas oroa någon annan. I praktiken vill hon att vi ska böja oss inför dem som anser att länders fria säkerhetspolitiska val inte är deras egen sak att besluta över.
Det andra är att hon säger att omvärlden skulle bli oroad och att det skulle få negativa konsekvenser för vår säkerhet. Vår frihet att diskutera skulle vara ett hot mot vår säkerhet eftersom någon skulle uppleva den friheten som hotfull.
Men vilken omvärld är det som skulle oroa sig för att vi i Sverige diskuterar och analyserar hur vi bäst värnar säkerhet och frihet?
Norge skulle inte bli oroat om Sverige öppnar en diskussion om medlemskap i Nato. Tvärtom skulle man känna sig tryggare i att vi förenar oss och stärker upp säkerheten i Skandinavien och inte minst gentemot Nordkalotten.
Danmark skulle inte bli oroat. Tvärtom skulle ett svenskt medlemskap i Nato stärka danska försvarsansträngningar kring Öresund och närvaron i Östersjön.
Tyskland skulle inte bli oroat. Tvärtom skulle Tyskland se ett svenskt medlemskap som en förstärkning av arbetet på att Östersjön ska vara ett fritt och öppet hav.
Polen skulle inte bli oroat. Tvärtom skulle man se en ökad trygghet när det gäller att politiskt och närvaromässigt balansera Rysslands aggressivitet mot sina grannländer.
Litauen skulle inte bli oroat. Tvärtom skulle man välkomna de möjligheter det skulle ge till ökade insatser för flygpatrullering och luftförsvar mot ett Ryssland som ökar trycket i Östersjön både till havs och i luften.
Lettland skulle inte bli oroat. Tvärtom skulle man se ett svenskt medlemskap som en ökad stabilitet för Östersjön och en ökad säkerhet gentemot ett Ryssland som uppträder allt mer provokativt.
Estland skulle inte bli oroat. Tvärtom så skulle man se fördelar med en bättre bevakning av Östersjön, känna vår närhet och förmåga och möjligheterna att öva med trupp från samtliga de nordiska länderna.
Finland skulle inte bli oroat. Tvärtom skulle man uppskatta att Sverige gör samma sak som Finland gör, nämligen analysera och diskutera frågan. Det säkerhetspolitiska vakuum som många finländare ser i Sverige skulle ersättas med en trygghet och stabilitet som gynnar finsk säkerhet.
Däremot skulle en svensk diskussion och ett svenskt medlemskap irritera den ryska regim som i dag vill kunna hota, utöva påtryckningar, genomföra väpnade aktioner mot grannländer, som för krig i Ukraina och som angrep Georgien 2008. Inte för att man själv skulle bli hotad utan för att det blev svårare att hota andra.
Det skulle bli mindre utrymme för att bedriva olika typer av krigföring på lågnivå mot våra grannländer, med hotet om att tillgripa militärt våld som ett yttersta och tyvärr seriöst hot.
Den oron – att den så kallade nära utlandspolitiken inte får samma utrymme, att hot och militära insatser blir mindre möjliga och mindre troliga – skulle stärka vår omvärlds säkerhet gentemot de makthavare i Ryssland som genom militär upprustning, ekonomisk krigföring, cyberkrig, aggressivt uppträdande och väpnade aktioner vill kunna påverka sin omgivning till att föra en säkerhetspolitik som Moskva vill.
Margot Wallström bör bekymra sig om svensk säkerhet och demokratiska länders rätt att fritt forma sin egen säkerhetspolitik. Inte om dem som med militära medel vill kunna hota sina grannar. Den ökade trygghet som vår omvärld får genom ett svenskt medlemskap i Nato bidrar till fred och stabilitet för alla i vår omvärld.
Gunnar Hökmark (M) Europaparlamentariker