Europas hade länge en ohotad global kunskapshegemoni. Forskning och utveckling skapade framtidens välstånd. Men nu utmanas vi på allvar av växande ekonomier i vår omvärld. Forskningspublikationer, patentansökningar och procent av BNP som används för forskning och utveckling ökar kraftigt i länder utanför EU.
Medvetna forskningssatsningar i kombination med ekonomiska framgångar driver forskningssatsningar och innovationer till länder som Kina, Indien och Brasilien. Den globala ekonomiska balansen där all världsledande forskning och utveckling bedrevs i Europa och USA är på väg att fundamentalt förändrats.
Samtidigt ser vi hur EU under senare år blivit mer av en krisekonomi än en kunskapsekonomi. Lissabonagendans målsättning för tio år sedan om att göra EU till världens mest dynamiska kunskapsekonomi misslyckades.
För att kunna vända utvecklingen och ta oss ur krisen är det helt avgörande att vi satsar på åtgärder som skapar kunskap, innovation och leder till tillväxt. EU:s nya forskningsprogram, där 80 miljarder euro satsas på europeisk forskning 2014-2020, är ett viktigt instrument i detta arbete.
Stimulera spjutspetsforskning
Jag har nyligen presenterat tillägg och förändringar av EU:s nya forskningsprogram, som understryker att forskningsexcellens måste vara det tyngst vägande kriteriet. Bara genom att stimulera världsledande grund – och spjutspetsforskning kan vi skapa globalt ledande kunskapscentra i Europa.
Det är högkvalitativa kluster som Chalmers i Göteborg, Karolinska institutet i Stockholm samt Max och ESS i Lund som är framtiden. De djärvaste idéerna i kombination med hög vetenskaplig kvalité måste uppmuntras.
Den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet försöker urholka excellensen genom att föreslå att forskningspengar ska användas som ett regionalpolitiskt instrument. Det är en utmärkt lösning, men bara om man vill att forskningen ska söka sig utanför Europas gränser. Socialdemokraterna underminerar effektivt Europas möjligheter att skapa en kritisk massa av världsledande forskning.
I stället för att använda forskningspengar till regionalpolitik vill jag använda regionalpengar till forskning. EU:s strukturfonder bör i större utsträckning finansiera forskningsinfrastruktur och kunskapsbyggande, i stället för att cementera föråldrade strukturer. Spridning av högklassig forskning i Europa får däremot inte ske på bekostnad av excellenskravet.
Jag har även drivit krav på enkla, tydliga och enhetliga regler, vilket är avgörande för att öka forskningsprogrammets attraktionskraft. Reglerna måste bygga på förtroende. Forskare och näringsliv skall kunna använda nationellt vedertagna redovisningsprinciper, utan att behöva anpassa sig efter krånglig EU byråkrati.
För att svenska aktörer även fortsättningsvis ska vara framgångsrika i att leda och koordinera europeiska forskningsprojekt har jag föreslagit att en engångssumma, fem procent av projektets direkta kostnader, ska utbetalas för att täcka overhead – och koordineringskostnader.
Genom att öka forskarrörligheten och stärka den mottagande institutionen som attraherar forskare från ett annat EU-land genereras och överförs viktiga idéer och kunskaper som uppmuntrar framväxten av forskningskluster runt om i Europa. Inrättandet av en forskningspeng som följer med forskare när de flyttar till universitet i andra medlemsstater stärker incitamenten för universiteten att tävla om de bästa forskarna. Då skapas bästa möjliga forskningsmiljöer vilket är en förutsättning för spetsforskning i Europa.
Forskningspolitiken är ett av de viktigaste områdena för att på sikt skapa och uppehålla tillväxt och investeringar. Men då måste den utformas så att Europa blir världsledande inom så många forskningsområden som möjligt, inte för att finansiera så många regioner som möjligt.
Gunnar Hökmark
vice ordförande i Europaparlamentets största partigrupp, EPP-gruppen och ledamot i utskottet för industri, forskning och energi.