Samtidigt som behovet av att utveckla europeisk konkurrenskraft är mer akut än någonsin finns nu förslag på ett nytt direktiv om energieffektivitet som riskerar att få förödande konsekvenser för Sveriges och EU:s ekonomiska tillväxt.
Med stöd ifrån de svenska socialdemokraterna i europaparlamentet finns förslag om att införa ett bindande tak för energianvändning och ett krav på minskad primärenergianvändning. Därtill återfinns förslag om långtgående detaljregleringar om hur offentliga byggnader ska renoveras eller hur mycket energibesparingar företag ska tvingas att göra.
Detta är en förödande väg att gå av flera anledningar.
Ett tak för energianvändning och krav på minskad primärenergianvändning kommer kraftigt att försämra förutsättningarna för svensk basindustri som i sin natur är mer elintensiv är sina europeiska motsvarigheter.
För att leva upp till de föreslagna reglerna skulle Sverige tvingas minska sin primära energianvändning med ungefär 82 TWh – eller mer – fram till och med 2020, beroende på hur man räknar. Men redan 82 TWh primärenergi är svårt nog – mer än 60 procent av den svenska industrins elanvändning skulle behöva tas bort, eller all uppvärmning av hus med direktverkande el eller fjärrvärme i Sverige, och då skulle man ändå ha en bit kvar för att nå målet
Det är dramatiska siffror som skulle kräva drastiska åtgärder. En viktig motor i svensk ekonomi skulle tvingas slå av på takten med minskad export och minskad tillväxt som följd.
Förslagen som nu diskuteras är så detaljstyrande att det förutom att det slår mot subsidiaritetsprincipen också innebär att det motverkar sina egna syften. Ju mer man detaljstyr desto svårare är det att fatta förnuftiga beslut på lokal, regional och nationell nivå. Sveriges klimat och energiförutsättningar skiljer sig avsevärt ifrån Sydeuropas och att på planekonomiskt manér förslå en lösning för alla som helt bortser ifrån detta faktum är rent oansvarigt.
I Europaparlamentets diskussioner kring detta lagförslag har jag yrkat på att förslaget ska avvisas. Inte för att det inte behövs energieffektivisering och inte för att lagstiftning inte kan ha en betydande roll i detta, utan för att det är energieffektivisering som behövs, inte planhushållning kring investeringar i energieffektivisering.
Med Sverige som exempel har jag istället fört fram att prissignaler och marknadsbaserade verktyg är det mest kostnadseffektiva sättet att främja ökad energieffektivitet. För att minimera kostnaderna för konsumenten är det viktigt att marknaden fattar beslut om vilka investeringar i infrastruktur som bidrar till ökad energieffektivitet. Dessutom har jag föreslagit att vi måste stärka förutsättningarna för konkurrens inom fjärrvärmenätet. Det är en viktig del i en politik för att öka fjärrvärmens konkurrenskraft och därmed användningen av biobränslen.
Så skapar vi förutsättningar för ökad energieffektivitet i Europa. Inte genom förlegade och överstatliga modeller som hämmar ekonomisk tillväxt och som motverkar en energieffektivisering som står på egna ben.