Socialdemokratins kris handlar i stor utsträckning om den egna självbilden men också om bilden av det svenska samhället. Sverige är i dag inte en egen ö där ett dominerande maktparti skapar villkoren för samhället och samhällsdebatten i sin helhet.
Socialdemokratin är ett av många partier i Sverige och Sverige är ett land i en öppen och globaliserad värld där ingen samhällsmodell eller del av världen har förtur på välfärden och därför heller inte kan utforma den som man bestämmer på en kongress. Det kunde man inte heller innan, och man borde av hänsyn till medborgarna inte göra det, men föreställningen om att politiken kunde fungera på dessa villkor präglade alltför länge det svenska samhället.
Socialdemokratins kanske viktigaste problem är mot den bakgrunden att en så stor del av partiets maktbas lever kvar i denna föreställning och vänder sig mot det uppbrott som har skett från en tid då man ansåg att allt i samhället var och skulle vara en fråga om politik och då några andra alternativ än den politiska makten erbjöd inte var legitima.
Det är slående hur stor del av den politiska debatten som sitter kvar i 1970-talets och 1980-talets politiska konflikter och hur detta drabbar socialdemokraterna mer än andra. De som inom socialdemokratin anser att uppbrottet från de stora välfärdsmonopolens tid var av godo eller i vilket fall som helst är en realitet i dag som människor har lärt sig att uppskatta betraktas fortfarande som förnyare, trots att vi talar om en utveckling som pågått i 30 år.
Och fortfarande vill en annan del av partiet vrida klockan tillbaka för att Domus ska heta Domus, för att äldreomsorg, skola och barnomsorg ska utföras i offentlig regi. Socialdemokraternas vinglande under det senaste året har handlat i stor utsträckning om man kan acceptera vinster för välfärdsföretagande och om man ska acceptera avregleringar som har gett konkurrens och nytt företagande inom andra områden. För många är monopolet och återregleringen lösningen på att tågen ska gå i tid, elpriset falla, barnen lära sig vad som ska läras och för att äldre ska få en omsorg utan brister.
Det som var 1980-talets politiska konflikter präglar socialdemokratin och den debatt som partiet vill föra. Den delar partiet men den skapar också en vilsenhet inför framtiden och hur dagens utmaningar ska mötas. Det blir inte lättare av att det är få utanför de djupast övertygade som tror att skolan blir bättre utan alternativ, att äldre får en bättre omsorg bara för att kommunen blir det enda alternativet och att tågen går i tid kalla vinterdagar bara för att Banverket och SJ blir till en myndighet utan att någon annan får lov att köra tåg.
Kanske är det så att detta är en utmaning som möter hela det svenska samhället. Att den politiska agendan från 1980-talet satte så djup prägel på svensk samhällsdebatt att förhållningssättet till den tidens konflikter och politiska utmaningar i dag definierar vad som är förnyelse och inte förnyelse. Men att hålla fast vid eller binda sig vid de uppfattningar som fanns då innebär inte förnyelse i dag. Vår tid har andra konflikter och utmaningar. Det gäller alla som tror att 1970-talets motsättningar och konflikter är utmaningen för dagens politik.
Bloggar: Dick Bengtsson, Ekonomism, Mikael Andersson samt Kent Persson.