Det är som att det är svårt att sjunka in att regeringen har ett ansvar för att styra riket och att det ansvaret i en kris kräver än mer av den.
Centerpartiet krävde i går en samordnare för att hantera att de olika myndigheterna, som regeringen passivt bara ställt sig bakom, bara har delar av ansvaret. Därför bör någon ansvara för samordning och det bör enligt regeringen vara en samordnare. Varför man inte tänker sig att regeringen har ansvaret för att inte bara samordna utan också styra måste bottna i att C numera anser att regeringen mer har ceremoniella uppgifter. Det är fel. Formuleringen Regeringen styr riket betyder att regeringen har ansvaret att styra riket, inte att den bara gör det genom att finnas.
På samma sätt skylls nu upprepade gånger problemen inom äldreomsorgen på landets olika äldreboenden, som antingen anses ha för lite resurser eller för få läkare knutna till sig. Men svensk äldreomsorg fungerar, säkerligen med sina förtjänster och brister beroende på chefer och lokala politiska ledningar väl i normala tider. Den är däremot inte rustad och inte avsedd att stå i första ledet att möta en pandemi som skakar hela världen. Corona-kommissionen konstaterade att det var smittspridningen i vårt samhälle som ledde till den höga dödligheten på våra äldreboenden.
Regeringen med sina nationella myndigheter dröjde med åtgärder, var tyst och gav inga rekommendationer samtidigt som man förnekade risken för samhällsspridning, förnekade att smittspridning kunde ske utan symptom, dröjde med besöksförbud, hävdade att läkare inte borde göra personliga besök och dröjde med att utforma de rekommendationer vad gäller utrustning och hantering som krävdes. Allt detta är regeringens ansvar.
Nu diskuteras om varje kommun ska ha chefsläkare eller inte. Det är precis som regeln om att kommuner inte skulle ha läkare anställda eller knutna till äldreboenden ett uttryck för en reglerande byråkrati som har svårt att anpassa sig i kristider. Det som kan fungera väl i normala tider måste nämligen alltid kunna anpassas till verkligheten i kristider. Då är regler i den ena eller andra riktningen av ondo. Om kommuner nu i byråkratisk form ska bygga upp sin egen sjukvård innebär det i praktiken att äldre kommer att hänvisas till ett mycket tunnare system av sjukvård än den sjukvård som möter övriga samhället. Det är klart att äldreboenden ska kunna knyta till sig läkare som det passar behoven men det bör ske utifrån behoven och inte utifrån mer planekonomisk organisationsstyrning.
Det är i normala tider liksom i kristider regeringen som styr riket. Att Sverige är ett stort land indelat i kommuner och regioner förändrar inte detta. Problemet är att man inte styrt utan har låtit suboptimering gälla, fragmentarisk myndighetsutövning och gränser stå före beslutsamhet. Det behövs inte någon samordnare utan en regering som regerar.