Det är intressant att notera att frågan om Vattenfalls nedskrivning och förlust inte har lett till en intensiv debatt om statligt företagande. Det är istället privata välfärdsföretags vinster, som är en konsekvens av att de lever upp till de krav som ställs på dem, som skapar debatt om ägarform.
Statligt ägande, det må gälla Telia, SAS eller Vattenfall är omgärdat av många och olika problem. Staten är som ägare inte bra eftersom ägarutövningen baseras på byråkratiskt agerande och politisk styrning. Och det finns en lång tradition av misslyckanden med statligt företagande, från den statliga näringspolitiken, till Statsföretag AB och Stålverk 80. Inte på grund av att företagsledare i statligt ägda företag är sämre utan för att statlig struktur är till för annat än företagande. Skattebetalares pengar ska inte riskeras i företagande och skattebetalarna ska inte vara vissa företags garanter.
I världen i sin helhet har vi sett det statliga och offentliga företagandets misslyckanden. Och ständigt dyker förlusterna och problemen upp samtidigt som statlig makt glider bort från det politiska mandatet. Det är svårt att förstå varför så många vill slå vakt om statligt företagande annat än för att alltför många tror att man själv kan vara en bättre företagare än andra bara man får pröva själv.
Förluster är ett större problem än vinster. Därför är det statligt företagande som ska ifrågasättas snarare än privata välfärdsföretag.