En sista kampanjdag. Regnig och blöt.
Det finns några förlorare till denna valrörelse redan nu. Till dem hör de statsvetare som använde sin akademiska kompetens till att hävda att valet 2010 var kört för alliansen eller som nu med tvärsäkerhet hävdar att det är nytt att väljarna är rörliga på slutet. Man får hoppas de inte har sina akademiska kunskaper om de områden de uttalar sig i. En annan grupp som bör lära inte främst av valrörelsen utan av den gångna mandatperioden är de journalister som efter genomläsning av valmanifest hävdar att skillnaderna mellan blocken är små, förbluffade som de blir av att alla vill värna jobben och tillväxten. Så kan man inte läsa valmanifest. De bör läsas utifrån den samhällssyn som kommer till uttryck i dem. Den avgör nämligen den politiska agendan och riktningen.
Allra lättast kan detta förstås genom att blicka tillbaka på vad som skett denna mandatperiod. Europas största skattesänkningar som har gett vanliga inkomsttagare en extra månadslön. Fritt vårdval som har tvingat sjukvården att gradvis inrätta sig efter patienternas önskemål och behov, och utveckla tillgängligheten. En lösning på den energipolitiska låsning som har präglat Sverige sedan 1980. En reform av sjukförsäkringen som förutsätter att den som är arbetsförmögen också ska ha trygghet men som har drivit ner sjukfrånvaron radikalt. Det har i sin tur bidragit till en budgetpolitik som gjort Sverige till Europas starkaste ekonomi.
Ställ mot detta de rödgrönas fördömelser av skattesänkningar som hot mot välfärden. Kraven på snabbavveckling av kärnkraften. Kraven på beskattning av det kapital som behövs för investeringar. Det ständiga motståndet mot valfrihetsreformer. Kraven på att öka de offentliga utgifterna som hade lett till att vi hade för en budgetpolitik med Spanien som föredöme.
Och nu, de rödgrönas nej till skattesänkningar och agendan som säger att sänka skatter hotar välfärden. De ofinansierade utgifterna som skulle öka budgetunderskottet som i alla andra europeiska länder och öka statsskulden, istället för att minska dem. Kraven på att vi ska omorientera svensk utrikespolitik till en antiamerikansk agenda. Kraven på ökade regleringar på EU-nivå. Kraven på en snabbavveckling av kärnkraften och höjda skatter på transporter. Enigheten som de inte vågat föra fram om att tvinga föräldrar till ett annat föräldraskap än de själva vill. Viljan att riva på sjukförsäkringsreformen och ge facket mer makt. Viljan att reducera valfrihetsreformerna. Antitillväxtreformerna.
Skillnaderna har visat sig vara stora och de är stora. De kan inte bedömas utifrån ytliga genomgångar av önskemålen i valmanifest. I verkligheten handlar valet om vi ska fortsätta på en tilltväxtorienterad politik som gynnar arbete och företagande, som håller på stabila statsfinanser och som ser möjligheter i europeiskt samarbete istället för hot. Vi har blivit Europas starkaste ekonomi tack vare de skillnaderna. Och den skillnaden står i centrum för valet i morgon.
Vi behöver en majoritetsregering som kan bekämpa problem och hålla både Sverigedemokrater och vänsterpartister utanför inflytande över svenskarnas vardag.Det blir vi alla vinnare på.