Företagande är alltid en risk. Man vet aldrig om det finns tillräckligt många som vill välja och betala för den tjänst eller produkt man förmedlar. Dessutom vet man inte om man lyckas utföra tjänsten eller leverera produkten på ett sätt som gör att kostnaderna inte blir större än intäkterna. Det gäller i välfärdsverksamheter liksom inom andra områden.
Inom välfärden är det en extra stor poäng i att människor kan välja, för då kan de också välja bort det som inte uppfyller deras krav eller som inte passar dem.
Faktum är att det som skapar risker för den enskilde företagaren är en tillgång för oss alla. Det är vi som kan välja produkt eller tjänst, konkurrensen gör att priserna måste pressas och därför måste också kostnaderna hållas nere.
Och eftersom nya produkter och nya tjänster hela tiden dyker upp måste de som vill klara sig i konkurrensen utveckla ännu bättre tjänster och produkter, gärna till ännu lägre priser med lägre kostnader i bagaget. Det som är företagarens osäkerhet är vår säkerhet.
Utan valfrihet och utan möjlighet att välja bort det vi inte gillar blir vi beroende av den säkre företagarens öppettider, servicenivå, klagomålsrutiner, reparationserbjudande och vi kan inte göra mycket åt prishöjningar, dåliga produkter och slarv, lika lite som monopolistens växande kostnader. Vi blir osäkra kunder utsatta för den säkre företagarens välvilja.
Av just detta skäl är det bra om många olika företag skapas. Det tvingar fram ständigt nytänkande om hur man tar vara på de anställdas förmåga, ansvar och initiativkraft och hur man pressar kostnader. När en del verksamheter blir ständigt bättre kommer en del andra inte hålla måttet lika bra. De som inte klarar kvaliteten gentemot kunderna och dem som betalar får dra ner eller avveckla sin verksamhet.
De som vill behålla sina kunder måste vara långsiktiga i sin utveckling av ständigt bättre verksamhet och ständigt större kostnadseffektivitet. Faktum är att ju bättre de är i sin långsiktighet att utveckla verksamheten, alltså inte låta den gamla verksamheten fortsätta som vanligt utan förändring, desto mindre blir riskerna de möter. Långsiktighet kräver ju anpassning till förändrade villkor och möjligheter liksom till alla andra nya verksamheter som växer fram.
Vill vi ha många nya verksamheter så vi kan välja bort dåliga, bör vi vilja ha många som startar nya företag. Det kräver många som tar nya risker och det kräver många som hanterar de risker man långsiktigt möter. I båda fallen är man riskkapitalister eftersom man tar risker med sitt kapital.
Vill man ha många som startar nya verksamheter måste man ha många riskkapitalister. De kan vara stora och de kan vara små. Men de är inte ett hot mot välfärden för att de utvecklar och förändrar sin verksamhet för att göra den ständigt mer värdefull för kunder och för ägare.
Ju bättre kvalitet och större förmåga att förnya, desto mindre blir risken. Utan konkurrens minskar risken när man inte bryr sig om att utveckla den långsiktiga verksamheten. En offentlig verksamhet kan köra vidare med dåliga skolresultat, med bristande kvalitet i omsorgen och med ständigt stigande kostnader för lokaler och administration. Det privata företag som riskerar kapital kan inte ta den risken.
Det är kvaliteten som ska styra välfärdens verksamheter och villkor, inte föreställningar om att privat företagande och risktagande är kortsiktigt.