En förvriden uppfattning om vad den digitala världen kräver i form av säkerhet håller på att bli till ett hinder för Sverige att bli ledande i utvecklingen av 5G och digitalisering. Allt för många diskuterar systemens säkerhet utifrån den teknik och debatt som gällde för 30 år sedan och allt för få utifrån hur dagens nät och digitalisering fungerar. Då fanns ett Televerk, många fysiska ledningar och kablar, liten kapacitet och få förbindelser och försvinnande liten del information jämfört med idag.
Det var en stenålder i förhållande till dagens digitaliserade samhälle. Likväl är det synen på stenålderns säkerhet som gjort att Sverige förlorat flera år i allokeringen av spektrum, utbyggnaden av nya nät och 5G. Problemet är att vi inte bara blir efter dem vi borde ligga före, vi får också en säkerhet som gällde för den digitala tidens stenålder istället för den moderna tiden.
Det måste bli slut på detta. Synen på säkerhet och stabilitet i den digitala världen får inte tyngas av gamla föreställningar om telefonins säkerhet. Redan på 1980-talet stod det klart att kraften i den tekniska utvecklingen skulle leda till en avreglering av telekommarknaden, antingen genom att lagstiftning tog fasta på den dynamiska utvecklingens krav eller att tekniken skulle slå lagstiftningen. Det gällde i världen och det gällde i mycket hög utsträckning i det monopolbaserade Sverige.
Det har frigjort en utveckling av näten i form av fiber och mobila bredband förutom de gamla kopparledningarna som fortfarande tycks forma säkerhetstänkandet. Nu måste säkerhetstänkandet bygga på den nya tidens förutsättningar. De handlar inte om ägande utan om den kontroll som krav på säkerhet, kryptering och tillgänglighet innebär.
Introduktion av nya tjänster och produkter utnyttjade om inte öppna dörrar så i varje fall glipor i den då gällande monopolsituationen och visade på att en förändring skulle komma. Entreprenörer som Jan Stenbeck drev på utvecklingen, något som bland annat var möjligt genom den överprissättning och kontroll av tjänster som pågick. I verkligheten såg vi båda skeendena förändra. Den nya tekniken övertrumfade den gamla lagstiftningen och den nya lagstiftningen öppnade upp för en dynamisk utveckling i Sverige.
Den politiska viljan att avreglera vann över monopolet och ledde till att telekommarknaden avreglerades precis som andra marknader som järnväg och el. Men till skillnad från dessa valdes att göra en mer grundläggande avreglering. Konkurrens skulle leda till bättre prissättning och innovation. Istället för att äga viktiga funktioner skulle en självständig och effektiv tillsynsmyndighet i form av Post- och Telestyrelsen sätta ramar för marknadens aktörer, säkra konkurrens och en utbyggnad som gav täckning åt alla.
Fortfarande är det dock tyvärr många som missförstår vad avregleringen innebar och innebär.
Genom den snabba framväxten av Internet, avreglering av kopparnätet och effektiva frekvensauktioner har Sverige fått en fördel gentemot länder vi konkurrerar med. En fördel som vi och andra fortfarande pratar om även om vi de senaste åren tappat effektivitet och vi har sett oss omkörda. Den uppskjutna och försenade auktionen av 700Mhz-bandet är ett exempel på hur Sverige självvalt tappade fart gentemot övriga Europa när det gäller 5G-utvecklingen. 5G som är nästa steg i den mobilutveckling som är grundbulten för kommunikation till allt som rör på sig. 5G skapar ett internet för såväl bilar, tåg och lastbilar som människor och sensorer.
Regeringen måste se till att allt som hindrar en effektiv frekvenstilldelning skjuts åt sidan och att Post- och Telestyrelsen som expertmyndighet får det mandat och de verktyg de behöver för att återta vår ledning gällande mobil kommunikation i världen.
Vi har idag många aktörer som var och en tillhandahåller tjänster på marknaden. Såväl grossisttjänster som slutkundstjänster. Vi får på detta sätt ett system där en slutlig funktion består av många olika delar som kan man säga staplats på varandra. En horisontellt skiktad arkitektur eller ”lasagne” som Kungl. Ingenjörsvetenskapsakademien sa våren 2019: Vi har inte längre stuprör utan en lasagne, och detta är ett faktum.
Var och en måste därför ta ansvar för sin verksamhet och vad man levererar. Ställa krav på sina leverantörer och ta höjd för att dessa av olika anledningar inte gör sitt jobb. Har man höga krav på funktionalitet ska man ha redundans. Är man orolig för överraskande incidenter ska man ha diversitet. Om konfidentialitet är viktigt ska man kryptera det skyddsvärda och om man är orolig för förvanskning ska digitala signaturer användas.
Vi behöver moderna krav på säkerhet, tillgänglighet och redundans, och det är här som det offentliga har sin uppgift, både genom tillsyn och som kravställare. Dessutom ska vi inte glömma det offentliga som leverantör i form av offentligt ägda och kontrollerade verksamheter. Det är bara genom en kombination av dessa styrmedel vi kan få den kommunikationsarkitektur som håller för de utmaningar vi ser redan idag.
Det offentliga ska inte underskatta sin möjlighet att påverka marknaden genom att både ha tillsyn gällande produkter och samtidigt som köpare/leverantör vara aktiv och kunnig.
Däremot ska vi inte tro att det offentliga som ägare ger den kontroll som kraven på säkerhet ställer, omvänt gäller samma när det gäller andra ägare. Det kräver däremot innovationsförmåga, ständiga investeringar, ledarskap och konkurrens för att nå upp till kraven. Det är kravställningen, inte ägandet, som kan ge det offentliga kontroll och därmed säkerheten över och mellan olika system.
Det har t.ex. diskuterats senaste året om Statens ägande av en del av Telia påverkar Sveriges säkerhet. Den diskussionen har förts som om vi fortfarande befann oss på den delen av 1900-talet då Televerket fanns, var del av Staten, telekommunikation gick längs definierade fysiska ledningar och linjer och det inte fanns några konkurrenter. Idag finns det några större och ett stort antal mindre företag som investerat i och därmed äger den infrastruktur som skapar nät av många olika slag. Därför är det viktigt att se hur alla dessa fiber- och radionät, oavsett ägare, kan användas av alla parter för att samhällets behov av kommunikation totalt kan tillgodoses.
Genom att vara en kunnig köpare med bra kravställning och effektiv upphandling kan det offentliga använda avtal för att uppnå den diversitet mellan och kvalitet från underleverantörer som önskas. Man kan därmed på ett effektivt sätt nå de mål gällande kvalitet man vill uppnå samtidigt som man kan undvika de monokulturer som i sig hotar robusthet och funktionalitet.
Det är genom dessa åtgärder som vi ska bygga ett förutsägbart och effektivt 5G-nät i Sverige och inte med hjälp av åtgärder som eget ägande som möjligtvis fungerade när vi hade ett Televerk. Vi ska istället bryta ner de återstående hinder som finns på marknaden för aktörer att ta informerade beslut av hur de skapar de tjänster på marknaden som i sin tur leder till den samhällsförändring digitaliseringen innebär.
Vi, det gäller det offentliga liksom näringslivet, måste bli ännu bättre på kravställning och upphandling. Ha en effektiv och förutsägbar tillsyn utförd av kunniga expertmyndigheter som har adekvata resurser. Och inse att diversitet, redundans och moderna säkerhetsmetoder genom mångfald och bredd löser våra problem, inte föråldrade tankesätt som leder tankarna till ett grått Sverige innan avregleringens snabba dynamik visade oss vad mobiltelefoni var.