Israel är ett land där man oavsett kön, sexuell läggning, etnisk hemhörighet eller religion har samma rättigheter. Skillnaden mot grannländerna där kvinnor är objekt, homosexuella betraktas som brottslingar, där bara en gudstro är tillåten och där det fria ordet inte finns. Likväl är det svårt för Israels fiender att se och uppskatta detta att Israel är en demokrati.
Utom när det i Israel demonstreras mot lagändringar som påverkar balansen mellan den dömande och lagstiftande makten. Då blir plötsligt den rådande situationen den perfekta demokratin medan förändringarna leder till diktaturen, som om man inte vet hur diktaturer ser ut.
Då blir de stormiga demonstrationerna, som inte kunde skett vare sig i Iran, Jordanien, Egypten, eller i några av de länder där idrottens organisationer haft osmaken att förlägga stora mästerskap till, ännu en anledning att kritisera den israeliska demokratin och kräva Israels vänner på svar.
Men demonstrationerna understryker att Israel är ett öppet samhälle där människor kan demonstrera och debattera utan att häktas, skjutas eller torteras. Likväl ska Israel ogillas för en regering som för fram förslag som på goda grunder möter omfattande motstånd, istället för att notera att det utlöser en folklig debatt i hela samhället.
För den svenska vänstern finns det i detta en ironi som de inte har insett, nämligen att de lagförslag som det handlar om till orden rör sig i den riktning som präglar det svenska systemet där regeringen utser domare och där domstolar först de senaste decennierna, efter de borgerliga partiernas ansträngningar, fått en verklig lagprövningsrätt.
Den israeliska regeringens förslag är likväl fel väg att gå, inte minst eftersom den israeliska konstitutionella traditionen är en annan än vår och mer förankrad i tradition och praxis än i skriven lag.
Men nu ska Israel fördömas för att man som den enda demokratin i Mellanöstern har en intensiv folklig debatt, som vänder sig mot ett förslag i riktning mot hur den svenska demokratin utformat sitt rättssystem. Det säger något om hur svenska israelkritiker bestämt sig för att se på Israel.
Israel är och förblir en stat med oavvislig rätt till sin existens. Det är den enda demokratin i Mellanöstern. Det rubbas inte av en reform som introducerar ett system som påminner om det vi har i Sverige men som i Israel har värre konsekvenser eftersom Högsta Domstolen där i sin praxis kommit att fylla det tomrum som frånvaron av en heltäckande grundlag ger i Sverige.
Så det är fel reform och för Israel en farlig väg. Sverige bör också, om vi vill leva upp till den liberala demokratins krav, lämna ett politiserat system som innebär att regeringen styr över tillsättning av domare. Och Israel bör inte närma sig detta system. I en ung demokrati som Israel riskerar denna rubbning av balansen vara mer allvarlig än i det sammanhang som gäller i Sverige.
Israel har nämligen inte en samlad grundlag som Sverige. Ett antal olika grundläggande lagar överlappar varandra och innehåller ibland motstridigheter. I det israeliska systemet har därför Högsta Domstolens rätt att pröva och även underkänna lagar blivit en viktig del av den maktbalans som ger den israeliska demokratin styrka.
De reformer som regeringen Netanyahu nu vill genomföra underminerar det som gjort Israel till en särskild utpost för demokratin. De syftar de facto till att gynna den sittande regeringen och skydda en statsminister som står under åtal för korruption. Vad än värre är att de har tillkommit i en form som splittrar det judiska folket, i Israel och världen över.
Den mest grundläggande frågan om hur ett samhälle ska styras får inte skapa en djup konflikt mellan dem som det gemensamma styret ska förena och som staten ska värna. Förändringarna rubbar den maktbalans som är en del av den israeliska demokratins styrka. Varje nation har sin konstitution som är både skriven och en formad tradition. De förändringar som nu genomförs slår mot den tradition som format Israels demokrati.
Det är uppenbart att det skadar Israel. Det ser vi nu i det israeliska samhället. Men det skadar Israel också bland alla dem som beundrar landet för hur dess maktbalans har gett rättsstaten styrka och det försvagar den israeliska nationen gentemot alla de antisemitiska krafter som vill ifrågasätta landets rätt till existens. Det ser vi inte minst i hur alla israelfientliga krafter triumferar.
Regeringen Netanyahu har ett ansvar inför sitt eget folk och inför Israels vänner att det finns en bred samling bakom landets styresform. Det är så man värnar den demokratins utpost man utgör. Det är bra att regeringen nu till slut tycks inse att den nu pågående konfliktfyllda maktprocessen måste brytas. Ett samhälles grundläggande lagar ska utformas i enighet och inte i konflikt. För en demokrati som Israel, hotad och hatad, är det extra viktigt med den breda samlingen.
Gunnar Hökmark
Gunnar Hökmark är ordförande i tankesmedjan Frivärld och tidigare Europaparlamentariker.