Under mer än 7 år har Europa präglats svåra problem. Den finansiella krisen som utlöstes av den ekonomiska krisen. Den ekonomiska krisen som beror på för låg tillväxt, för lite export och för mycket import, för stora utgifter och för små inkomster, på grund av för lite konkurrenskraft, på grund av för få investeringar, för få innovationer och för hög konsumtion.
Som ett litet försök att lösa detta lånade många länder upp skillnaden mellan export och import, för att kunna konsumera lika mycket. När underskotten växte lånade de upp mer pengar, och det var billigt att låna pengar, så man lånade mer än man kunde betala.
Och när underskotten och skuldbördorna hade blivit riktigt stora, så stora att räntebetalningarna blivit för stora för att klara av, löstes problemen genom att man fick låna mer till en lägre ränta än vad bankerna krävde.
För att lösa problemet med för låg tillväxt och för små investeringar, försökte många regeringar att stimulera ekonomin genom att öka underskotten, för att som det heter stimulera tillväxten med offentliga stimulanser.
Det påverkade inte konkurrenskraften, det ledde inte till fler företag och nya innovationer men till större underskott och dyrare räntor, som trängde undan investeringar och viktiga offentliga utgifter. När skatterna höjdes för att finansiera de stigande räntorna och de dyra lånen ökade arbetslösheten och minskade efterfrågan, vilket ledde till lägre tillväxt och minskade skatteinkomster, men ökat behov av bidrag.
Det ledde till att ett antal länder inte längre kunde låna på den internationella finansmarknaden. De fick då lånegarantier för att kunna klara sina omedelbara utgifter. Och för att stimulera ekonomin sänkte den Europeiska Centralbanken räntorna, liksom andra centralbanker. Samtidigt ökade man mängden pengar genom att finansiera underskotten i många länder genom att köpa obligationer för att finansiera dessa underskott. Man gjorde så kallade kvantitativa lättnader.
Många politiker, inte minst socialdemokratiska, hävdade nu att man bara kunde få igång tillväxt genom att låta underskottsländer behålla sina underskott, och öka dem lite mer, samt genom att öka mängden pengar. Men det ledde inte till ökad konkurrenskraft utan det sköt på reformer och stabiliseringen av de offentliga finanserna.
Nu i torsdags beslöt den Europeiska Centralbanken att genomföra så kallade kvantitativa lättnader som är ännu större. Man ska varje månad göra köp av obligationer för 60 miljarder euro under mer än ett års tid. Magdalena Andersson som ser tomma lador överallt men glömmer att det är viktigt att man har pengar på banken har applåderat att banken nu gör av med pengar. De kvantitativa lättnaderna kommer att underlätta lite för alla som valt att skjuta reformer på framtiden och låta underskotten vara kvar. Men det ger inte ökad konkurrenskraft, inte fler investeringar och inte nya företag. Till det krävs det reformer, sänkta skatter och stabila offentliga finanser.
Europas problem är bristande konkurrenskraft och för stora utgifter. Kvantitativa lättnader och billiga pengar har inte löst dessa problem och kommer inte göra det nu heller. Hade de gjort det hade vi inte behövt göra det nu igen. Men många kommer att hoppas att problemen nu löser sig eftersom de märks lite mindre. Europa behöver en ny agenda för förändring.