Förslaget om att slå samman de fyra AP-fonderna, som presenterades av Malin Björkmo i en ESO-studie i går bygger på den förmodligen korrekta analysen att en stor fond har mindre administrationskostnader än fyra mindre men bortser från att en stor fonds misstag och felaktigheter är oändligt mycket dyrare både för pensionärerna och för samhällsekonomin. Det bygger på den vanliga föreställningen att några få upplysta kan fatta bättre beslut än resultatet av många beslutsfattares misslyckanden och framgångar.
Med bara en fond blir det inte möjlighet att jämföra hur fonderna utvecklas gentemot varandra och därmed att döma av vad som är dålig och bra förvaltning. Med en storfond kommer man antingen ha en oproportionell och inte önskad inverkan på näringslivets utveckling samtidigt som man knappas kan genom sitt beslutsfattande kan slå index.
Med bara en fond finns det bara en strategi. Med bara en fond kan alla misstag förklaras bort med att det är så här det är; det går inte att göra bättre. Det är för övrigt så den offentliga sektorns brister ständigt förklaras.
Med bara en jättestor fond blir investeringar i vissa typer av företag och verksamheter de som görs, och inte i andra, som kanske har större framtidspotential. Med bara en fond blir den politiska inverkan på samhälle och näringsliv större, inte minst om en regering vill sätta en agenda för hur saker ska skötas i näringslivet så blir det bara en och en mer utsatt ledning man ska påverka, inte ett antal olika aktörer.
Om det vore så att det räckte med att bara se på hur man kan pressa ner administrationskostnader skulle det vara bättre med en bank, en tidning, en fond överhuvudtaget, ett apoteksbolag, ett systembolag för inte bara alkohol utan också för kläder och livsmedel. Och så vidare. Poängen med marknadsekonomin är inte effektiviteten utan att förändringen ger en effektivitet som överträffar våra föreställningar om vad som är det mest effektiva. Många olika aktörer ger många olika misstag men framförallt många framsteg. I en ekonomi med många aktörer lämnar man nämligen misstagen bakom sig rätt snabbt medan framgångarna sätter tonen. Med bara en aktör blir det svårt att veta vad som är misstag samtidigt som framgångarna kanske aldrig får en chans.