Regeringen Löfven kom till med januariöverenskommelsen som grund. Den grundläggande logiken var den befängda föreställningen att om inte Stefan Löfven skulle få bilda regering, skulle demokratin raseras eller åtminstone undermineras. Dörren skulle öppnas för fascistiska och nazistiska krafter. Denna propagandabild av Hotet har runt om i världen använts av socialister och kommunister, inte minst de som i regeringsställning försvarade sina diktaturer i Östeuropa. Utan den egna diktaturen var fältet fritt för fascismen.
Nu blev detta i stället den svenska regeringens linje för att försvara en regeringsbildning utan eget politiskt stöd i riksdagen. Det formella stödet gavs i stället av Centerpartiet och Liberalerna som drevs till att tro att Sverige var ett samhälle på väg mot demokratins sönderfall, utan någon känsla för att man själva borde vara en garanti mot en sådan utveckling.
Kanske tror de fortfarande att de räddade Sverige från en fascistisk utveckling genom att själva inte bilda en alliansregering. Kanske har de insett det befängda och allvarliga i att inför det svenska samhället och omvärldens stormakter, utmåla Sverige som ett land utsatt för fascistiska krafters maktövertagande. Befängt var det och befängt är det, liksom nedlåtande mot väljare och mot det svenska samhällets demokratiska gener.
Den politiska substansen som förenade januaripartierna, var att kritisk diskussion om den förda migrationspolitiken definitionsmässigt var ett uttryck för främlingsfientlighet. Samtidigt som en sammankoppling mellan växande kriminalitet och misslyckad invandringspolitik uttryckte en människosyn som kunde lägga grunden för en antidemokratisk samhällsutveckling.
Den gemensamma nämnaren för regeringsbildningens parlamentariska bas var därför att inte låta migrationspolitiken förändras annat än marginellt, samt att förneka att Sverige har en växande gängkriminalitet med fäste i invandrargrupper.
Den politiska viljan att inte ha någon politisk vilja, blev grunden för att i regeringsbildningens form. Man sa sig kunna överbrygga politiska uppfattningar som var omöjliga överbrygga.
Därför har vi en regering där försvarspolitiken är låst mellan S och MP. En utrikespolitik som vilar på 1970-talets aktivism, snarare än modern idealism och realism. En energipolitik som leder till större utsläpp och en klimatpolitik som bygger på symbolpolitik. En migrationspolitik som innebär en fortsatt stor och omfattande invandring som det svenska samhället inte klarar av. En passivitet inför kriminaliteten som justitieministern, liksom många andra, har försökt försvara genom att hävda att det för 30 år sedan var lika många som dog genom brutalt våld, som om det finns en statistisk kvot av mord som ska fyllas och inte är en ministers ansvar att minska.
Integrationspolitiken, arbetsmarknadspolitiken och skattepolitiken har legat i händerna på S och MP, med det viktiga undantaget att värnskatten är avskaffad, vilket även en annan regeringsbildning kunde gjort. Ett Sverige där passivitet på grund av valhänthet och politiska motsättningar, har blivit till ett förhållningsätt inför stora kriser med pandemin som blott det sista exemplet.
Allt detta för att hindra en diskussion om migrationspolitik och kriminalitet, för att slå vakt om en invandring som i omfattning och i brist på kriterier skiljer ut Sverige från alla andra och för att undvika hårda tag mot brottslighet i invandrargrupper för att det skulle kunna ses som främlingsfientlighet.
Men nu då? När de som varnar för fascismen i det svenska samhället vandrar längs samma stigar som tidigare ansågs vara fascismens och främlingsfientlighetens? När fler men inte alla insett att främlingsfientlighet och invandrares utsatthet för brott måste bekämpas med rättsstatens medel? När fler men inte alla accepterar att invandringspolitiken måste bygga på rättsstatens stramhet? De motsättningar som Löfven skapade när han utmålade oppositionen som dörröppnare för fascism och nazism, var ju bara konstlade och till för att slå vakt om makten.
Finns det något skäl att ha kvar en regering som för en utrikespolitik som står i strid med riksdagens majoritet, som inte kan samla sig till en försvarspolitik som det finns parlamentarisk enighet om, som la grunden för att Sverige redan före pandemin var på väg mot Europas högsta arbetslöshet, som lät ständiga kompetensutvisningar förenas med ständig acceptans för terrorister som borde utvisats, som bekämpar människors valfrihet och för en klimatpolitik som leder till större utsläpp och brist på el? När inte ens den mest uppskrämde kan tro att Sverige är på väg mot fascism för att vi tar itu med svåra samhällsproblem? Om man inte menar att Löfven medvetet har valt främlingsfientlighetens väg? Och i så fall, varför en sådan regering i stället för en liberal politik som värnar rättsstat, marknadsekonomi, företagande, försvaret av Sverige, det öppna samhället och den enskilda människans frihet?