Finanskrisen får inte hindra fortsatt tilläxt

Finanskrisen är ett kraftigt bakslag – men i en brant stigande kurva. Vår ekonomiska verklighet är större än Europa, och därför kan vi nu lägga grunden för decennier av ny tillväxt. Det skriver Gunnar Hökmark på UNT:s debattsida.

Världen ser inte längre ut som den gjorde på 1960- och 1970-talen då så mycket av svenska och europeiska modeller formades.

Framväxande ekonomiers långvariga tillväxt har nu slagit igenom i en ny konkurrenssituation för näringsliv och industri i det som en gång var den industrialiserade världen. Den europeiska bilindustrins omvandling är ett exempel, telekomindustrins allt hårdare konkurrenssituation en annan och stålindustrins utveckling en tredje. Arbetslösheten krisen lämnat efter sig riskerar att kvarstå för mycket lång tid eftersom den inte främst är konjunkturell utan ett uttryck för en strukturell omvandling av världsekonomin.  Om vi inte agerar rätt nu riskerar vi att konservera en arbetslöshet som kommer att drabba dagens generation av löntagare mycket hårt, med konsekvenser för pensionssystem och offentliga finanser. Om vi inte nu påbörjar utfasningen av de stora underskotten i europeisk ekonomi riskerar vi tyngas av höga räntekostnader och finansiella marknader dominerade av offentlig upplåning.

Det finns därför anledning att se på krisen och den utveckling som ledde fram till den med lite perspektiv.

De senaste tre decennierna har varit de mest fantastiska någonsin när det gäller mänsklig utveckling och fattigdomsbekämpning. Konjunkturnedgången och den finansiella krisen är ett kraftigt bakslag men i en brant stigande kurva.

l Utländska direktinvesteringar har ökat från i det närmaste noll år 1980 till 2000 miljarder dollar år 2007. Krisen innebär ett fall, men redan år 2011 beräknas investeringarna vara tillbaka på 2007 års nivå. Utvecklingsländernas andel som mottagare av dessa investeringar har ökat och uppgick år 2008 till hela 43 procent. Investeringarna till Afrika var förra året högst någonsin.  Den internationella handeln har genomgått en liknande förändring. Den förväntade minskningen på runt 10 procent genom krisen bör ses mot bakgrund av en ökning på mer än 150 procent sedan 1990. Globaliseringen har lett till hög ekonomisk tillväxt. Aldrig förr har så många människor fått det så mycket bättre på så kort tid. Fattigdomen har sjunkit från 69,5 procent av u-landsbefolkningen år 1981, till 42 procent år 2008. Även under krisen förväntas fattigdomen minska.

Detta är en fundamental omvälvning av världsekonomin, med långtgående konsekvenser. En stor del av den klyfta som uppstod mellan utvecklings- och industriländer mellan 1870 och 1950 har vuxit­ igen.

Antalet människor som bor i länder med hög tillväxt eller med inkomster på OECD-nivå har ökat från 1 miljard till 4-5 miljarder. Det faktum att OECD-länderna har drabbats hårdast av den ekonomiska nedgången har gjort uppdelningen i i- och u-länder obsolet.

Att det välstånd vi vant oss vid nu sprids till större delen av världen är en oöverträffad humanitär framgång. Men också den rika världen vinner på denna utveckling. Enligt en rapport från Globaliseringsrådet har vi globaliseringen att tacka för runt 25 procent av BNP.

Att G7 nu blivit G20 är ett uttryck för hur drastiskt annorlunda den globala ekonomin ser ut. Inte bara Indien och Kina, utan även Argentina, Brasilien, Indonesien, Ryssland, Saudiarabien, Sydafrika och Turkiet är nu med och beslutar om de stora frågorna i världsekonomin. Och där finns morgondagens snabbast växande marknader för europeiskt näringsliv.

Vi har bara sett början av denna utveckling. Kina och Indien kommer att fortsätta växa under lång tid framöver. Fortfarande bor 55 procent av kineserna och 72 procent av indierna på landsbygden och är alltså potentiell arbetskraft i den moderna ekonomin. Och det finns flera miljarder människor runt om i världen i samma situation.

Det är inget hot mot vårt välstånd, tvärtom skapar växande marknader nya möjligheter för öppna ekonomier samtidigt som denna utveckling ger nya förutsättningar för miljö och säkerhet. Hotet mot vårt välstånd ligger i att vi ställer oss utanför genom protektionism eller bristande konkurrenskraft.

Diskussionen kring krisen och politiken efter den måste handla om hur vi möter den omvandling av världsekonomin som krisen mer än något annat var ett uttryck för och som är den verklighet vårt välstånd måste formas i.

Det är kortsiktigt att se krisen som de globala finansmarknadernas och marknadsekonomins misslyckande när vi i det längre perspektivet kan konstatera att de förmått besegra fattigdom och skapa välstånd i en omfattning som världen aldrig tidigare har skådat.

Politiken måste nu inrikta sig på att världsekonomin så snabbt som möjligt kommer tillbaka till detta spår av tillväxt och handel samtidigt som vi slår vakt om och utvecklar europeisk konkurrenskraft.

Europa måste snabbt minska underskotten som tynger framtiden, ersätta finanspolitisk under­skottsstimulans med utbudsinriktade stimulanser.

Minskade skatter för företagande och investeringar, nya öppningar i den europeiska marknaden, ökade insatser för forskning måste komma snabbt. Vi behöver också en energipolitik som säkrar tillgången på el och är förenlig med klimatpolitiken, utvecklad konkurrenskraft inom ramen för växande internationell handel och öppnare marknader samt dynamiska finansiella marknader som säkrar att morgondagens investeringar kan ske i Europa.

Vi bör nu inte i första hand sikta på att motarbeta den kris vi såg utan i stället ta vara på de förutsättningar vi ser.

Europas regeringar måste stabilisera sina offentliga finanser men också reformera för ökad tillväxt och nya jobb. Bibehållna underskott och överreglering av de finansiella marknaderna hotar morgondagens stabilitet och sysselsättning.

Vi kan lägga grunden för nya decennier av ekonomisk tillväxt men då måste vi förstå att vår ekonomiska verklighet är större än Europa. Det gör vi inte genom att Europa väljer den socialdemokratiska vägen. Vi gör det genom att öppna för nya investeringar och nytt företagande. Så vinner vi morgondagens jobb och välstånd.