Diskussionen om fildelning illustrerar ett gap mellan lagstiftning och ny teknik som inte är ny. En gång i tiden försökte socialdemokrater lansera förbud både mot direktsändande Tv-satelliter och mot parabolantenner för att på det viset bevara monopolet. Av samma skäl försökte man också hindra utvecklingen av videokassetter eftersom de skulle kunna användas för att visa program som medborgarna inte borde se. Och man såg kabelsändningar som ett hot mot monopolet, vilket det var, och försökte hindra dem vilket var omöjligt. Och man försökte in i det sista hindra reklamsändningar och privata alternativ.
[BILD1]Fildelningsproblemet bygger på att en upphovsrättslig syn som växte fram i samband med den moderna skivindustrins utveckling. Då spelades ett verk in som hade sin unicitet och som inte naturligen kunde överföras till ett annat medium. Det var så att säga inspelningen på skivan som upphovsrättsskyddades med syftet att ingen annan kommersiellt skulle kunna använda verket på samma sätt för att tjäna pengar.
Tanken har aldrig varit att hindra att människor nynnar eller sjunger melodin utan att hindra en sådan kopiering som gör det möjligt att kommersiellt använda verket. Tidigt insåg man att det inte skulle kunna gå att hindra att publiken spelade in radiosändningar eller skivuppspelningar på band. Den som däremot började sälja dessa band gjorde ett fel mot upphovsrätten, eller den som utan ersättning offentligt framförde ett verk, till exempel Carolas Evighet
[BILD2]Fildelningen innebär något annat. Det innebär inte definitionsmässigt att någon kommersiellt tjänar pengar på någon annans verk. Det innebär däremot att ett verk kan distribueras i så stor upplaga att det kommersiella intresset att köpa en skiva upphör. I själva verket innebär fildelning, bland mycket annat, att olika verk sprids i en så stor omfattning att artister i dag når en större publik än någonsin och blir mer berömda än någonsin. Vilket också innebär att de kan tjäna mer pengar än någonsin, vilket många gör.
Då har föreslagits bland annat i en artikel på på Svenska Dagbladets Brännpunkt att man ska införa en skatt på bredband för att den vägen ersätta upphovsmännen. Det är milt talat korkat. Vem är upphovsmännen när spridningen kan avse böcker, musik, filmer eller det mesta annat. Ska varje bokförfattare, varje skådespelare och manusinnehavare få ersättning för staten för användningen av bredband, och få större ersättning ju mer svenska folket använder bredband? Ska själva innehavet av bredband och en apparatur för att ansluta sig betraktas som något som bör beskattas?
Och på vilket sätt finns det skäl att min användning av bredband ska leda till att Lordis får ökade pengar samtidigt som en författare vars text jag kanske kan läsa på Internet inte får ersättning? Och hur ska Steven Spielberg ersättas? Jennifer Lopez? Abba? Beatles?
[BILD3]Det är ett gammaldags tänkande som bygger på att många debattörer och beslutsfattare inte riktigt ser kraften i den förändring som präglar det moderna mediasamhället. På samma sätt som många betraktade bilen som ett hästanspännt fordon utan häst ser de på de moderna media på samma sätt som de betraktade TV på 1980-talet.
Det gäller också förslaget till ett nytt EU-direktiv för gränsöverskridande TV-sändningar som nu debatteras i Europaparlamentet. Det är på många sätt bra men baseras på en föreställning om framtidens media som om de vore gårdagens. Bland annat skiljer man på linjära och icke-linjära sändningar, det vill säga sändningar som sänds ut till mottagaren och sändningar som mottagaren själv beställer som en tjänst. Men nu är det så att vi som TV-tittare i morgon kommer att behandla samma TV-program som både linjära och icke-linjära. Kanske vi ser dem när de sänds, kanske vi laddar ner dem på vår disk för att se en annan tid då vi också har de andra programmen i en serie, för att ta ett exempel.
[BILD4]Och reklam kommer vi inte att se på om vi inte vill eftersom det kommer att vara möjligt att blockera ut reklamen från de sändningar vi laddar ner, vilket innebär att producenterna måste finansiera sin verksamhet på ett annat sätt, vilket förslagsställarna inte riktigt inser eftersom de lägger ner stor möda på att diskutera hur mycket reklam per timme som ska få sändas. De försöker vinna det förra kriget, precis som när det gäller lagstiftningen kring fildelning.
En bra utgångspunkt för den lagstiftning som ska göras i dag är att göra sig en föreställning om hur verkligheten kommer att se ut om 5 eller snarare 10 år, det är då lagstiftningen kommer att vara i kraft. Inte för 10 år sedan. Då kommer vi också lättare att förstå vad det är vi kan reglera och inte kan reglera, vad som är ett problem och vad som inte är ett problem. Det kommer bli en annan debatt än den vi har i dag.