Den 11 september förändrade världen.
För alla de tusentals drabbade, i skyskraporna, i flygplanen och på marken, allra mest uppenbart. Det var terrordåd avsedda att åstadkomma mänskligt lidande och mänskliga tragedier, som ett ändamål i sig själv. De som dog gjorde det inte för att de råkade vara på fel plats eller drabbades av något som inte var avsett för dem. Terrordåden den 11 september hade som uttalat syfte att döda så många oskyldiga som möjligt. Och många var det som drabbades, både de dödade och de överlevande.
För världen i övrigt var det en signal om en ny tid där otrygghet förenades med det oförutsebara. Ingenting var längre som dagen innan eftersom inte ens världens största militärmakt och enda supermakt var skyddad mot attentat mot dess centrala delar. Ingenting kunde heller vara sig likt eftersom hoten var så annorlunda och oberäkneliga. Mot öppna väpnade angrepp över gränser kan vi skydda oss, mer eller mindre bra och med mer eller mindre säkerhet. Men mot dolda och väpnade attentat som riktar in sig mot de mål som saknar försvar finns ingen egentlig trygghet, bara osäkerhet.
Och det var denna osäkerhet som kom att forma mycket av den säkerhetspolitik och terroristbekämpning som blev följden. Mot al Quaida i Afghanistan, mot Saddam Husseins på en gång grovt förtryckande och krigiska regim. Plötsligt blev det de okonventionella hoten som var de konventionella i tron att de konventionella inte längre var möjliga eller ens relevanta.
Det finns två viktiga fel i detta. Det första är att de okonventionella hoten trotts allt fortfarande är okonventionella, hur grymma och allvarliga de än är. Och de kan inte ränna staters suveränitet över ända. Det andra felet var att de konventionella hoten fortfarande var lika allvarliga som tidigare.
Många vill glömma och vill läsa historien baklänges men sanningen är att Saddam Hussein hade en lång historia av omfattande konventionell krigföring bakom sig. Mot Iran liksom mot Kuwait och liksom mot sin egen befolkning. Med kemiska vapen bekämpade han sina egna medborgare, så som vi har sett att Assad har gjort och gör i Syrien. Och med kemiska vapen hotade han länder i sin omgivning, inte minst Israel.
Vi ser i dag terrorismens hot. Men den hotar inte stater, de kan förvisso hota våra samhällens integritet och stabilitet men ingen främmande makt tar över något land genom terrorismen. Bara genom det konventionella kriget. Det gäller även ISIS liksom al Quaida. Och när de tvingas ut till det konventionella kriget förlorar de.
Och det innebär att vi måste bekämpa terrorismen som just en ständig osäkerhet som hotar våra egna samhällen men som är okonventionell i den bemärkelsen att den inte hotar oss som en främmande makt som vill inskränka vår suveränitet. Vi ser på samma sätt nu att det är den konventionella krigföringen, med allt det som förment nymodigt kallas hybridkrigföring, som är ett kvarstående hot mot stabilitet och länders suveränitet.
Vi ser det i dagens Europa. ISIS står genom sina hot för en ständig otrygghet och en påminnelse om hur utsatta öppna samhällen är. De kan döda oskyldiga människor men de kan inte underminera vår suveränitet och frihet. Ryssland står genom sin konventionella krigföring och genom dolda operationer för ett hot mot andra länders frihet och suveränitet.
Men världen kom den elfte september att se just bara de terrorhot som vi kom att rädas allra mest, och som vi måste skydda oss mot. Men vi kom samtidigt att tro att de andra hoten var omoderna och tillhörande en annan tid. Det kom att påverka den svenska försvars- och säkerhetspolitiken liksom debatten om Nato.
Den kom att utformas som om det inte fanns några hot riktade mot Sverige i form av väpnade angrepp, och man trodde på fullt allvar att det inte fanns några sådana hot, eftersom man var så upptagen med att fokusera på allt det som man trodde var de nya hoten som om de ersatte de gamla. Det blev helt enkelt omodernt att tro på konventionella hot, så omodernt att en försvarsberedning mitt på 1990-talet, i ivern att vara enig med alla och med den nya tidens trender, kom att definiera klimathotet som den stora säkerhetspolitiska utmaning som försvaret och säkerhetspolitiken skulle möta.
Nu är klimathotet en existentiell och global utmaning att ta på fullt och stort allvar men det leder inte till säkerhetspolitiska hot mot Sveriges suveränitet. Men synen på de konventionella hoten kom att trappas ner än mer till förmån för en försvarspolitik som satsade på förband utformade för andra delar av världen och med bra klimatprestanda och mindre på att försvara landet mot de konventionella hot som man trodde tillhörde en intellektuell omodernitet.
Till vår nya verklighet hör att terrordåd kan begås i våra huvudstäder liksom mot varje annan del av vårt land där de kan skapa lidande, död och skräck. Men det innebär inte att hoten mot Gotland eller mot våra gränser blir mindre. Det finns ingen säkerhetspolitisk kapillärprincip där summan av hoten är den samma. Snarare tenderar hot att förstärka varandra.
Terrordåden i New York och Washington är exempel på det som kallas asymmetrisk krigföring. En liten rörelse eller stat kan i det tysta med små medel slå till mot en stormakt. Men de fick också en asymmetrisk betydelse. Förmågan att möta dem kom inte bara att överskugga förmågor att möta konventionella hot. De kom till och med att i säkerhetspolitiska doktriner att ersätta dem. De fick, precis som var meningen, ett asymmetriskt genomslag.
Nu är det dags att inse att vi behöver en vaksamhet och ett försvar mot terrorns asymmetrier men också mot de konventionella hot som riktar sig mot vår och Europas suveränitet. Vi behöver en invandringspolitik, en integrationspolitik, en rättsstat och en polisiär förmåga som motverkar terrorn. Men de kan inte ersätta behovet av stridsvagnar och försvarsförmåga på Gotland och på svenskt territorium överhuvudtaget. Om vi inte inser det vinner terrorismen sitt syfte. Att lamslå vårt samhälle så vi inte längre kan försvara friheten. Femton år efter den 11 september är det en viktig lärdom att vi måste kunna göra både och för att försvara frihet och säkerhet.