Det tillhör det mest uppseendeväckande att så många fortfarande anser att de länder som har tryckts djupare ner i krisen genom ökade offentliga utgifter ska komma ur krisen genom undvika besparingar och åtstramningar. Och än mer anmärkningsvärt är det att det fall i BNP som minskad upplåning och konsumtion innebär räknas som ett misslyckande, som om det vore möjligt att minska konsumtion och standard till vad man har råd med utan att det innebär att man har råd med mindre.
Den amerikanske ekonomen, och Nobelpristagaren, Paul Krugman är för många vänner till finansiella stimulanser en intellektuell inspiration. Han anser fortfarande att den amerikanska underskottskrisen kan lösas genom ökade finansiella stimulanser och han kritiserade i ett tidigt skede de länder som valde en annan inriktning. Det gällde framförallt de baltiska länderna som i krisens ögonblick skilde ut sig från bland annat Spanien och Storbritannien som då gasade på. Anders Åslund noterar här hur fel Krugman har haft. En läsning för alla dem som tror sig ha sett lösningen i finansiella stimulanser, oavsett att åratal av finansiella stimulanser har gjort krisen djupare och djupare.