Kommissionen är en myndighet som verkställer de beslut som rådet och politikerna i Europaparlamentet gemensamt har godkänt. Det finns därför inte en lag som kommer från ”EU”, utan alla lagar som Sverige implementerar har godkänts av vår regering och våra folkvalda företrädare i Europaparlamentet.
Ska man lyckas som kommissionär måste man därför ha en förståelse för det politiska läget i hela unionen. För även om det kan låta som att kommissionen har all makt när de har initiativrätten till lagstiftningen, kan Ylva Johansson, Valdis Dombrovskis, Frans Timmermans eller Margrethe Vestager lägga vilka förslag de vill, har de inte stöd i rådet och parlamentet blir det inget av förslagen.
Det innebär också att Ylva Johansson kommer få det mycket svårare som kommissionär än hennes företrädare Cecilia Malmström. Johansson och den svenska regeringen står nämligen långt ifrån övriga medlemsländer när det kommer till migrationsfrågor och kommer därför få svårt att få stöd för sina förslag i råd och parlament. Det hjälper inte att ta i öronen eller att tala om vad man anser vara rätt. Får man inte stöd och majoritet så blir man maktlös. I migrationsfrågan är den risken stor.
Så även om det kan se ut som Ylva Johansson nu fått ansvar för EU:s gemensamma migrationspolitik. Innebär det förmodligen att hon kommer ägna fem år att försöka få igenom lagstiftning som få vill ha och som därför aldrig kommer realiseras.
Bättre för Sverige hade varit att den socialdemokratiska regeringen hade släppt sina aktivistiska ambitioner, vilka inte leder till något annat än minskat svenskt inflytande och satsat på en kommissionärspost där Sverige faktiskt hade kunnat göra skillnad.
I frågor som gäller forskning, telekom, digitalisering, inre marknad, konkurrens och handel hade Sverige haft en möjlighet att förändra, då vi på de områdena tenderar att samla breda majoriteter. Nu får vi i stället en kommissionär som visserligen kommer att vara stor i orden men som kommer få svårt att realisera dessa i faktisk lagstiftning.