.
Europeisk kultur utformades länge i ett växelspel mellan Västeuropas kulturkretsar. Den klassiska musiken, de populärare sångerna och balladerna samt varietémusikens chansoner, alla var de ett uttryck för ett samhälleligt skeende i denna del av Europa. Baler och menuetter. Cancan och Moulin Rouge. Albert Hall och sång. Berlin och avantgarde. De nordiska målarna i Mont Martre. Småländska sångerskor på scen i London och på turné i USA. Så formades en kulturkrets som också kom att prägla den amerikanska kulturen. Och den amerikanska kulturen kom i sin tur att forma vår.
Populärkulturen växte fram som en transatlantisk företeelse baserad på denna grund. Elvis Presley och Tommy Steel. Beatles och Rolling Stones. Louis Armstrong och Chuck Berry. Duke Ellington och Papa Bue, Beach Boys och Hootenanny Singers. De var alla uttryck för livsstilar som växte fram på båda sidor om Atlanten. Den amerikanska söderns rytmer kom till Europa under tidigt 1900-tal, inte minst till Paris i form av Josephine Baker.
Franska schlagers har väl aldrig varit riktigt som tyska och de tyska aldrig riktigt populära utanför Tyskland men det som dominerat i båda länderna och i övriga Västeuropa var den anglosachsiska pop- kulturen vilket tog sig uttryck i att de flesta popband tog engelska namn och använde engelska texter. En musik som var ett uttryck för vårt samhälles värderingar och attityder och som vi kände igen och förstod.
Men nu har något hänt. Nu utvecklas europeisk kultur inte bara vid kraftfälten kring Atlanten, Irländska sjön, Engelska kanalen och Nordsjön. Gradvis allt viktigare blir Östersjön, Medelhavet, Adriatiska havet, Egeiska sjön och Svarta havet. Så växer inte bara kulturens nya cirklar fram utan även ekonomins och politikens.
Lika lite som vi ska ha en gemensam europeisk musik, lika lite bör vi därför ha en politik som är den samma i alla de frågor som rör våra samhällens skilda kulturella förutsättningar och traditioner. Det gäller skola, familj, socialpolitik, synen på det offentligas ansvar, ekonomisk politik, skatter och offentlig sektor samt den enskildes och till exempel kyrkans roll i samhället.
Ibland förvånas jag över hur många som vill använda EU till att tvinga på andra vår smak eller sin egen, kanske inte i musik men väl i synen på familjepolitik, europaskatter, samordnad ekonomisk politik, jämställdhet och socialpolitik, skola och sjukvård, för att ta några exempel. De vill gärna likforma, införa europeisk minimilön, europeiska regler om arbetstid och samma typ av offentliga tjänster. För de är så övertygade att de har rätt och att de andra fel. Paradoxalt nog är det de som är mest emot Europasamarbetet som mest vill använda makten till att likforma.
Kanske för att de inte ser värdet av mångfalden, har svårt att respektera det olika och vill att allt ska vara som i Sverige eller i det egna landet. Alla de som i Sverige vill använda EU till att tvinga på andra svenska politik glömmer dessutom att de andra är fler. Den bästa låten kom faktiskt bara femma!
De förstår inte att det fascinerande med det öppna Europa inte är att vi ska göra alla lika utan att mångfalden möter oss alla. Men genom samarbetet har vi en gemenskap där vi alla möts och där mångfalden blir en styrka. Det synsättet bör prägla ett nytt fördrag för hur samarbetet ska utformas. Då kan vi alla vara nummer ett.