Mina vänner, efter 1994 års val känner alltfler som efter en Melodifestival. Vårt bidrag var Det bästa för Sverige. Socialdemokraterna nynnade Lisa Ekdals rader Vem vet. Inte Du. Vem vet. Inte jag. Vi vet ingenting nu, vi vet inget idag. Och nu växer köerna på nytt. Köerna för jobb. Köerna för sjukvård. Bidragsberoendet ökar. Dom visste ingenting då, de vet ingenting nu och de vet ingenting i dag. Och från Rosenbad hörs statsråden säga: Vem vet. Inte Du. Vem vet. Inte jag. Mina vänner, fel låt vann!
På två år har socialdemokraterna höjt skatterna så mycket att de överträffat våra varningar inför valet 1994. Och Ingvar Carlssons löften överträffas 20 gånger om.
Resultatet är att svenska låginkomsttagare är världens högst beskattade. Därför ser vi familjer som håller på att förlora kontrollen över sin egen ekonomi. Som känner en växande maktlöshet. Familjer som förlorar rätten att veta att håller man bara tag i ekonomin och gör ett rejält jobb så har man en trygghet.
Då man kan använda fredagskvällen till att fundera och diskutera vad man skall göra tillsammans, till påsken eller till sommaren. Istället för att på lördagen tvista om hur man skall klara nästa vecka. Istället för att behöva gå och vänta på att det oväntade skall slå sönder de kommande dagarnas ekonomi.
Ett par glasögon som gått sönder. En bil som har stannat. Att slippa otryggheten att andras beslut rubbar den egna vardagen. Att ha en trygghet som bygger på ens eget jobb istället för andras bidrag. Inte mössan i hand utan glädjen att få försörja sig på sitt jobb. Att veta att av lönen man får man med sig så mycket hem att man kan försörja sig själv.
Dom som tror att tryggheten blir större ju fler och högre bidragen är har fel. Trygghet är när bidragen varken behöver vara många eller höga.
Där är skillnaden mellan socialdemokrater och moderater. En god social politik är inte så många och stora bidrag utan så få och så små som möjligt!
Skälet är enkelt. Det stora sociala problemet med socialdemokraternas högskattepolitik är inte att de som har höga inkomster får betala så mycket i skatt utan att de med låga inkomster får så lite kvar! Och det är därför en politik för sänkta skatter är det viktigaste inslaget i en politik för social trygghet. Det finns ingen riktig social trygghet i ett samhälle där familjer inte känner en trygghet i sin egen ekonomi.
För en familj som sliter med sina marginaler är det inte häftigt att betala skatt. Det är däremot häftigt att kunna leva på sin lön!
Och därför inleder vi nu en diskussion i det svenska samhället om en ny social politik som bygger på att vi ökar hushållens trygghet istället för statens utgifter.
Thomas Östros, skatteministern, han har sin vision, som han uttryckte nyligen: ”I min vision har vi fortfarande höga skatter därför att vi har höga ambitioner för välfärdssamhället” . Vad är det för ambitioner som leder till att människor inte klarar sig på sin lön eftersom de måste betala skatter som skall finansiera de bidrag som behövs när de inte klarar sig på sin lön?
Vad är det för ambitioner som bygger på att landstingen skall ägna sig åt så mycket annat än sjukvård att landets sjukvård inte har råd med landstingen? Vad är det för ambitioner som bygger på att alla föräldrar skall betala så mycket i skatt så att de bara har råd med den offentliga barnomsorgen som är så dyr att den bara räcker till för hälften av barnen? I vårt Sverige är det människorna och inte skatteministrarna som är ambitiösa!
Det är inget svårt val. Det konstiga är att socialdemokraterna väljer tvärtom.
I vår vision har vi låga skatter eftersom vi har respekt för människors egna ambitioner. Och deras ambitioner är viktigare, vettigare, förnuftigare och häftigare än den ambition som Östros har för dem. För i valet mellan Östros ambitioner för andra och de ambitioner människor har för varandra väljer vi moderater människornas drömmar om trygghet och frihet.
Det senaste året har den öppna arbetslösheten vuxit med i snitt 1000 personer i veckan. Det är en skillnad mot våren 1994. Då växte det fram 1000 nya jobb om dan.
Hade den utvecklingen fått fortsätta hade vi idag haft en arbetslöshet som varit under 6%. Det var en sådan kraft i den utveckling som socialdemokratin tog över att den ledde Anders Sundström till att i oktober 1995 ge ut en skrift med rubriken ”Rekord i nya jobb”. Hans förord till den skriften saknar inte sina poänger.
Han inleder: ” I oktober är det ett år sedan jag som nyutnämnd arbetsmarknadsminister för första gången satte min fot i regeringskansliet.” Därefter konstaterar han lite längre ner: ” Det gällde att börja om från början. Att lägga om den ekonomiska politiken. Att vässa arbetsmarknadspolitiken.”
Nåväl. Sundström konstaterade i sin skrift oktober 1995 att det gångna året varit besvärligt: också för mig personligen”. Arbetsmarknadspolitiken har fått ta emot mycket kritik. Ofta helt oförtjänt.” När man läser sånt känner man sig ju lite skamfull. Som han försökte och gjorde sitt bästa med RAS och allt. Men så säger han: ”Utvecklingen har nu vänt på arbetsmarknaden. ” Då måste man ju fundera på vad han menar eftersom jobben växte fram med 1000 om dagen!
”På ett år ” – alltså under det år som gått sedan han för första gången satt sin fot i regeringskansliet – ”har 80 000- 100 000 nya jobb skapats.” Alltså, han kom in i huset och tassade runt på upptäcktsfärd i korridorerna i oktober 1994. Och samtidigt med att han sätter sin fot i regeringskansliet och har det besvärligt personligen växer antalet jobb fram med 100 000 nya jobb, under just det året som han börjar tassa omkring.
Det måste vara en fantastisk fot han har! Han sätter sin fot i huset och sen så vänder utvecklingen på arbetsmarknaden!
Det var när man hade läst den skriften som man undrade när kommer nästa? Som berättar om de fortsatta framgångarna, som kommer när resultaten av den omlagda politiken visar sig? När fotavtrycken sedan oktober 1994 så att säga hunnit sätta sig? Men det har inte kommit någon ny skrift. Utgivningen kom av sig sedan politiken lagts om och utvecklingen vänt.
Ringer man förlaget får man veta att utgivningen upphört.
Författaren har lämnat sin tidigare arbetsplats.
Sanningen är nämligen att ett år efter att han satte sin fot på arbetsmarknadsdepartementet så blev det färre jobb istället för fler. Istället för lägre arbetslöshet blev det högre. Och nu i februari hade vi den högsta arbetslösheten någonsin i februari månad.
Skulle dom ge ut en skrift i dag så skulle inte heta ”Rekord i nya jobb” utan Rekord i arbetslöshet!” Men förlaget, Persson&Winberg, verkar inte vara intresserad av den titeln. Och det finns ju inte så mycket mer att berätta efter Sundströms första år på upptäcktsfärd i regeringskansliet.
Det är som skräddaren som lovade sy en rock men så bidde det bara ett par byxor, och sen bidde det bara en väst och sen bidde det ett par vantar och till slut bidde det ingenting.
Det bidde ingenting. Men skillnaden är att skräddaren i alla fall inte skyllde på den borgerliga regeringen.
Socialdemokraterna skyller däremot allt på den borgerliga regeringen. Allt utom det som gått bra. Den ekonomiska uppgång som dom tog över, den sa dom var deras förtjänst, medan däremot nedgången som kom efter ett år, den var den borgerliga regeringens fel. På samma mystiska sätt är det med minskningen av budgetunderskottet. Det ökade visserligen när de lämnade över 1991 och minskade när de tog över 1994. Likväl är ökningen vårt fel och minskningen deras förtjänst.
Och när underskottet fortsatte att minska även efter regeringsskiftet var det deras förtjänst, på samma sätt som med den minskade arbetslösheten, men så fort arbetslösheten svängde upp efter ett år med socialdemokraterna var det vårt fel. När tillväxten fortsatte att öka under det första året var det deras förtjänst men när den föll ihop ett år senare var det vårt fel! Vilka sportsmän!
Men faktum är, bättre kan det inte sägas att Sverige behöver en borgerlig regering. Till och med Göran Persson tar hellre ansvar för vår politik än för sin egen! Men idag på hans ettårsdag har vi ett enkelt budskap. Lär Dig ta ansvar för Din egen politik, Persson!
Och lite insikt har han börjat få. I TV4 blev han intervjuad om sitt första år som statsminister. Där sa han: Vi har gjort mycket som skadat många människor. Partivänner, om det vill vi bara säga en sak härifrån Linköping: sluta med det, Göran Persson!
Vi tar ansvar för vår politik, Göran Persson. Vi står för vad vi tycker, vi säger det vi står för och vi står för vad vi säger. Vi flyr inte ansvar. Vi tar ansvar. Det är något annat än ett parti som i varje viktig fråga säger till sina medlemmar och väljare: Vi vet ingenting nu. Vi vet inget idag.
Vi moderater vet vad vi vill, säger vad vi menar och vi menar vad vi säger. Moderaterna är att lita på!
Det var när vi såg Sundströms arbetsmarknadspolitik som vi sa att vem som helst vore bättre än Sundström. Och de tog oss på orden.
Margareta Winberg väljer nu avvecklingslinjen i svensk arbetsmarknadspolitik. Den syftar inte till att man skall börja utan sluta ett jobb. Genom masspensionering och ett värdigt slut för dem som är äldre än 55 skall hon bekämpa arbetslösheten!
Men masspensioneringar ger inga nya jobb. Vore det så enkelt skulle man kunna pensionera alla vid 45 års ålder. Då skulle all arbetslöshet vara borta i ett vips! Eller så skulle vi alla kunna ta semester halva året så var arbetslösheten borta hela året! Men de glömmer två saker.
Ju fler som skall leva på inkomsterna från dem som har jobb, desto högre blir skatterna. Och ju högre skatterna blir, desto mer kostar det att betala inkomsterna till dem som har jobb. Och ju mer det kostar att betala för jobben, desto färre får jobb. Och ju färre det är som har jobb, desto mindre produceras. Och ju mindre det produceras desto mindre välstånd får vi.
Och omvänt, ju mer vi skapar genom arbete och företagande desto mer välstånd får vi. Varje arbetsinsats, varje nytt företagande skapar något nytt som vi alla har nytta av.
Det är det ena. Det andra är att det finns ingen gräns satt för hur mycket skapande och företagande det finns plats för i vårt samhälle. Det påverkar vi människor själva genom vår fantasi, upptäcktslust och vårt nytänkande. Därför finns det heller ingen gräns för hur mycket jobb som kan skapas i ett samhälle där människor får möjligheten att genom arbete skapa välstånd åt andra och åt sig själva.
Sedan 1970-talet har det i USA skapats 36 miljoner jobb. 31 miljoner av dem är i privat sektor. I Europa har det under samma tid skapats 5 miljoner jobb. En miljon av dessa jobb är i privat sektor.
I Sverige har vi under motsvarande tid skapat 420 000 jobb i offentlig sektor och förlorat nästan en halv miljon jobb i privat sektor . Det är inte Sverige som har rätt och de andra som har fel!
Det borde vara uppenbart för var och en att skillnaden i utvecklingen inte är en slump. Att den beror på skilda förutsättningar för företagande och jobb. Och att skillnaden betyder något som vi kan lära oss av. Att det spelar roll om skatterna på arbete är höga eller låga.
Men bara för att de inte kan tänka sig att sänka skatterna på arbete skall nu Winberg börja avveckla dem som har jobb för att få lediga jobb till andra som är arbetslösa. Det är rena rama snurren!
Medan Sundström ägnar sig åt förtida avveckling av kärnkraft skall Winberg ägna sig åt förtida avveckling av arbetskraft. Och båda är lika glada! Till råga på allt är deras chef lika glad. Han talar på fullt allvar om övergången från utveckling till avveckling som det stora språnget. Precis vad Mao Tse Tung kallade ett av sina vansinnesprojekt för. Och när näringslivet vågar påpeka att det kanske inte är så väldigt bra skäller han ut dem för att de har det för bra. Den mannen måste fått asiaten när han var i Peking!
Men egentligen handlar detta inte om upp och nervänd ekonomi utan om bristande respekt för den enskilde. Mekanikern. Ekonomiassistenten. Elektrikern. Sömmerskan. Kompositören. Arkitekten eller musikern. Sjuksköterskan. Lärarinnan. Produktionsteknikern.
Tror man inte att just de kan bidra med något genom att de använder sitt arbete och sina kunskaper är det lätt att se dem som utbytbara med varandra. Men mina vänner, ett samhälle som betraktar sina 55-åringar som förbrukade är ett samhälle på fel väg!
Vad dom egentligen säger när de skall avveckla arbetskraft är att hon behövs inte. De säger i själva verket att det är enklare att vi försörjer människor med skattemedel än att de själva arbetar! Det är ett synsätt på enskilda människors förmåga och värdighet som Moderata Samlingspartiet aldrig kommer att acceptera!
Det är ett hopplöshetens samhälle de bygger på, ett hopplöshetens samhälle som kommer att urholka människors respekt för sig själva och för varandra. Istället för att fler människor skall kunna få mer kontroll över sitt liv och sin vardag skall fler, om bakåtsträvarna får sin vilja igenom, leva ett liv där vardagens villkor inte formas av egna insatser utan av andras beslut.
Och den vardagen, mina vänner, har inget med vare sig välstånd, trygghet, oberoende, tillväxt eller framtidstro att göra. Och den vardagen är inte vår. Våra drömmar och våra visioner handlar om ett folk i arbete, inte om ett samhälle i pension!
En företagare skapar fler jobb än 10 Winberg. Och nu är det så lyckligt att Sverige har mångtusenfallt fler företagare än vad vi har Winbergare. Det är en av vårt lands största tillgångar. Både att företagarna är fler och Winbergarna färre. Därför att ett land av företagare och företagande är ett land av hopp, framtidstro och lust att skapa nytt.
Ett land av Winbergare går bakåt i tron att man kan pensionera ut andra ur arbetslöshet, i den lättfärdiga föreställningen att vi kan vila Sverige ur krisen och att man kan skapa nya jobb genom att avveckla arbetskraft. Det genomgående temat för socialdemokratins framtidspolitik är att vi skall anpassa oss till och lära oss leva med den arbetslösheten vi har, inte bli av med den.
Vi skall få värdiga slut, vi skall dela på arbetslösheten, skolelever skall dela på sommarjobben, vi skall få bidrag till jobb, vi skall pensionera oss ur arbetsmarknaden. Och så skall vi ta det stora språnget genom att avveckla kärnkraften och börja elda med ved. Som den socialdemokratiske riksdagsmannen Lennart Nilsson så klarsynt uttryckte det:
Klart att man får betala för avvecklingen. För den egna bygden hoppas han att avvecklingen skall ge ny skjuts åt idén att utvinna el ur restprodukter från oljeraffinaderiet vid Brofjorden. Och han tror att omställningen ger nya jobb. För det är ju som i krig. Det som raseras skall byggas upp igen. Det ger jobb.
Även om detta säger en del om Lennart Nilssons syn på krig, som i sanningens namn ändå gör Göran Perssons politik lite orättvisa säger det också en del om de föreställningar som präglar socialdemokratins syn på hur man bekämpar arbetslöshet. Inte genom tillväxt och framsteg utan genom rivning och återuppbyggnad. Att kräva att någon skall investera i ett land där regeringen slår sönder de produktiva resurserna är som att kräva att någon skall låna ut sin bil till Djingis Khan. Och det ändå bättre än att låna ut den till Birger Schlaug.
Nu ställer vi kravet: Sverige skall förnyas till ett land för framtidstro, företagsamhet och tillväxt. Vi skall sätta Sverige i arbete där var och en behövs för att jobben skall göras, vården fungera, företagen växa, exporten vinna, de nya produkterna och tjänsterna utvecklas, välståndet skapas, framtidshoppet leva bland gammal som ung. Det gör vi inte genom att binda oss vid det gamla utan att öppna för det nya!
Vi är partiet för alla dem som anser att de kan bidra med sitt arbete, med sina händer, med sina kunskaper, med sin företagsamhet. Vi väljer lägre skatter och ökat företagande istället för högre skatter och ökat bidragande.
Det är så Sverige skall byggas. Inte av Winbergeri utan av arbetets och företagandets ideologi. De tror på ett Sverige i åtgärder, vi tror på ett samhälle i arbete. De tror på ett Sverige i malpåse, vi tror på ett samhälle i rörelse,.
Var och en kan hjälpa till. Var och en betyder något. Här byts inte den ene ut mot den andre. Här gör vi alla skillnad för Sveriges framtid!
En del tror inte detta är möjligt. Att det är så att antalet arbetstillfällen är bestämt på förhand. Att det inte kan påverkas av mänskligt skapande, människors idéer och nya visioner. Det är fel!
Ju mindre skatt för varje jobb desto fler jobb kan det bli. Och det finns ingen begränsning av jobben. Men har man bestämt att ett arbete skall kosta så mycket i form av skatter och oro för arbetsrätt och fack att arbetet inte blir av har vi genom skatterna och arbetsrätten bestämt att vi skall stänga ute dem som inte klarar att bära världens högsta kostnader för arbete.
Finns det någon som tror på att deras politik kommer ge fler jobb? Margareta Winberg fick för några månader sedan frågan från Expressen om det var så att hon inte var nöjd med regeringens politik. – Det svarar jag inte på, sa Margareta Winberg. Mina vänner. Dom vet ingenting nu. Dom vet inget idag. Det är uppenbart att andelen osäkra väljare ökar!
Snart blir begreppet svensk regering snart något mycket mer laddat än det gamla hederliga begreppet polsk riksdag. Men där sa dem i alla fall vad dom tyckte. Handlingsförlamningen och det växande misstroendet skadar de enskilda människorna.
Ser vi tillbaka på de gångna åren är det lätt att konstatera att vi svenskar inte har fått det bättre. Det gäller välståndet, det gäller tryggheten i familjeekonomin, det gäller framtidstron och det gäller den del av välfärden där vi är som mest utlämnade, när vi är sjuka, när vi behöver vården och när det gäller att få slut på ovissheten i väntan på en operation. Sjukvården har inte blivit bättre för att landstingspolitiker bestämmer mer och patienterna och sjukvårdens personal mindre. Sjukvården har heller inte blivit bättre för att landstingen får mer pengar i form av höjda skatter och höjda bidrag för att hålla tillbaka förnyelsen. Låt mig citera Aftonbladet:
Vårdköer utan slut och korridorer överfulla med patienter – det var bilden av svensk sjukvård i valrörelsen 1991. Nu är köerna nästan borta. Så skrev Aftonbladet en sommar. Det var inte förra sommaren eller ens förrförra. Det var sommaren 1993. Aftonbladet behövs om sanningen skall fram!
Nu har vårdköerna kommit tillbaka. Istället för vårdgaranti så har patienterna fått besöksgaranti vilket torde vara en missuppfattning om sjukvårdens idé. Den fria etableringen är avskaffad. Och landstingen har på nytt ökat sina ambitioner.
Socialdemokrater och andra säger alltid att sänkta skatter hotar vården. Dessutom kastar de ur sig att vi moderater vill genomföra våra besparingar inom det område som vi i själva verket anser att man skall spara sist på. Deras påståenden är inte sanna, vare sig när det gäller att sänkta skatter hotar vården eller att det är sjukvården som skall spara när staten minskar anslagen till kommunerna. Det är inte sant i något av fallen.
Det är tvärtom. Sänkta skatter ger för det första fler jobb som ger oss möjlighet att finansiera vårdens och omsorgens behov. Det finns inget större hot mot vården och omsorgen än arbetslösheten och den vikande tillväxten. Det ser vi i skattehöjningarnas Sverige. Hade de haft rätt hade det inte funnits några problem. Nu är problemen tillbaka därför att dom har fel!
Våra besparingar i statens bidrag till kommuner och landsting handlar netto om ca 7 miljarder. Det skall ses mot att kommunerna och landstingen tillsammans disponerar över 470 miljarder kronor. Det är bara socialdemokratiska politiker som kan hävda att de pengar som skall sparas skall sparas från sjukvården. Det naturliga för oss andra är ju att spara i de verksamheter som inte är lika viktiga som sjukvården.
Det är inte utan att man funderar på hur de tänker. I våras föreslog de att man skulle spara på änkorna, de föräldralösa barnen och de handikappade. Samtidigt attackerade de oss stenhårt för att vi ville spara genom en extra karensdag för vuxna och arbetsföra personer som kan värja sig mot besparingen. Samtidigt lät man skattebetalarna betala regeringens avlat till LO. Man undrar hur diskussionen gick på det regeringssammanträdet när dom bestämde sig för att ta pengar från änkorna för att ge till LO?
Lika lite som vi i riksdagen tyckte att man skulle spara på föräldralösa barn, handikappade och änkor när socialdemokraterna föreslog det istället för andra och bredare besparingar tycker vi det är de sjuka som skall ställas åt sidan. Vi har visat att vår sjukvårdspolitik ledde till att köerna försvann medan socialdemokraterna har visat att deras politik återställer köerna.. Vid årsskiftet väntade mer än 13 000 patienter i kö inom de gamla vårdgarantiområdena. Det är fakta i målet
Om det vore så att löften och höjda skatter till landstingen löste problemen för dem som är sjuka skulle vi inte ha växande köer när socialdemokrater regerar. Istället har vi bortopererade köer när vi moderater har ansvaret. Det går att både sänka skatten och värna sjukvården.
Sanningen är att de svenska landstingen bara använder 70% av skattebetalarnas pengar till sjukvård. Mer än 35 miljarder används till annat än sjukvård. Vi kan alla ha olika synpunkter på landstingens många verksamheter. Men så länge mer än 35 miljarder används till annat än sjukvård kan ingen som hävdar att sjukvården är det viktigaste hävda att sjukvårdens problem är för låga skatter!
I de 35 miljarder som landstingen använder vid sidan om sjukvården finns både stort och smått. Men så länge landstingen ägnar sig åt dessa verksamheter får andra försvara att skattebetalarnas pengar går till animationsutbildning, kretsloppscentra, länsbiokonsulenter, socialdemokratiska sångkörer, landstingsägda inkassobolag, utbyggnaden av administration och länsparlament, djurparker, turism, flygplatser, teatrar, inköp av mark med mera , så får vi moderater försvara skattebetalarna och utveckla en sjukvård utan köer. Låt dem försvara länsbiokonsulenterna och animationsutbildningen så försvarar vi de sjukas rätt att välja vård!
Hävdar de på fullt allvar att det i framtiden inte finns pengar till sjukvården är nämligen sanningen att sjukvården inte har råd med landstingen. Och i valet mellan landstingen och sjukvården väljer vi moderater sjukvården!
Vi vill förändra den svenska sjukvården. Införa en hälsovårdsförsäkring så att de pengar människor betalar går till sjukvården och bara till sjukvården. Inte mer pengar än som behövs men varje krona man betalar skall gå till vården.
Vi har en vision för det svenska samhället. Den handlar om ett kompromisslöst värn och försvar av människovärdet. Respekten och toleransen av var och en. Vi ser människan bakom varje individ och vet att just hon eller han kan betyda något som ingen annan kan.
Vi vill återge människor kontrollen över det egna livet.
Vi vill möjliggöra allt det som skapar spänning, utveckling och välstånd. Vi tror att människor växer i ansvaret för varandra och sig själva.
Vi ser i de enskilda människornas förmåga och upptäcktslust en ekonomisk och social dynamik som för vårt samhälle framåt i en värld där förändringen är det enda säkra. Vi vet att tryggheten växer med friheten.
Vi vill bidra till hopp och framtidstro hos varje enskild medborgare genom att visa att det är genom vars och ens insatser som Sverige kan ta sig framåt. Vi vill öppna möjligheter för var och en att genom egna insatser bidra till ett samhälle som växer.
För lärare och elever vill vi genom en nationell skolpeng skapa en ny frihet och mångfaldig kvalitet i hela vårt utbildningssystem. För all den personal som jobbar inom sjukvården och vet att det är systemet och inte dem som det är fel på vill vi skapa nya möjligheter. För både kvinnor och män vill vi öppna framtidens arbetsmarknad genom att nya arbetsgivare träder fram där det annars bara finns offentliga monopol.
Det finns 3 mål som vi vill uppnå för att återge till oss alla ett medborgarsamhälle som ger oss kontrollen över det egna livet och samtidigt till var och en nyckeln till vår gemensamma framtid.
Vi vill uppnå ett företagandets och företagsamhetens samhälle. Där företagen växer och där vars och ens företagsamhet bidrar till förnyelsen.
Vi vill att man skall kunna leva på sin lön eftersom det inte är mer än rätt. Och det finns ingen riktig trygghet i samhället om det inte finns en trygghet i familjer och hushåll där små barn känner styrkan i en gemenskap som har ork att tänka på framtiden.
Vi vill att var och en skall kunna få det bättre för sig och de sina. Att det skall löna sig att arbeta och företa sig. Att utbildningen skall ge barn i Sverige den bästa kunskap de kan få i världen. Den hopplöshet som segregation och bidragsberoende ger kommer vi alltid bekämpa.
Vi vill att Sverige skall vara ett land i förändring. Vi vill bryta upp från en kris som inte bara är ekonomisk. Den handlar om otrygghet, om ett växande beroende till stat och kommun, om ensamhet i den materiella välfärdens många olika bidragssystem och offentliga strukturer.
Ansvar sätter förutsättningarna för engagemang. Begränsat ansvar begränsar det mänskliga engagemang som ett bra samhälle behöver människor emellan.
Det finns en farlig process i ett samhälle där staten och det offentliga får bli lösningen på allt. Om vi känner att vi mindre och mindre behöver andra, som människor, förlorar vi till slut respekten för oss själva. Men inte bara det. Ju mindre vi behöver andra, ju mindre och mindre kommer vi själva behövas av andra. När vi inte behöver andra behöver vi till slut inte varandra. Och då står vi där mitt i en ensamhet där vi förlorat något som staten eller kommunen aldrig kan ersätta oss för.
Mina vänner, Moderata Samlingspartiet är en politisk rörelse för att varenda människa i vårt land, kvinna eller man, yngre eller äldre, skall känna att hon behövs. Att hon är en del av vårt samhälles utveckling och förbättring. Att hon har ett ansvar som ingen annan tar. Att hennes insatser på jobbet betyder något, både för henne själv och för andra. Att ingen är utbytbar. Att hon är oersättlig som förälder, omistlig som barn, självklar som vän, behövd som medarbetare.
Där ligger grunden för den politik som vi vill skall omvandla det svenska samhället till ett ledande kultursamhälle i ordets vidaste bemärkelse, ett land där människor inom samhällslivets alla områden skapar, tänker, arbetar, för att de vet att de alla behövs.
Låt oss därför när vi talar om företagandets samhälle se på det enkla och jordnära. Tänk er något av det som borde vara allra lättast för den företagsamme som vill pröva något nytt, nämligen att sälja glass på en sommarstrand. Idén är enkel. Det är varmt på stranden. Folk ligger där och solar. Alla vill ha glass. Det är den enklaste formen av företagande. Man köper glassen för två kronor och säljer den för fyra och klarar sig bra på de två procenten!
Men så enkelt är det inte. För att sälja glass å strand (så heter det självklart) måste man ha tillstånd av kommunen. För annars skulle det krylla av glassförsäljare så det inte gick att röra sig på stranden. Och sedan måste man ha tillstånd av hälsovårdsnämnden och en gång i veckan visa upp glasslådan, för annars är det ju allt det där med tyfus och paratyfus och allt annat möjligt.
Sedan måste man sköta förhandlingarna med kompisarna enligt MBL om vem som skall sälja glass på vilken riktning av stranden och när, för annars kan facket sätta en i blockad. Det kan de göra även om man inte har några anställda om man inte tecknar kollektivavtal. Och sedan skall man fixa det här med F-skattesedel och momsredovisning.
Till detta kommer att man måste ha en omklädningshytt, det skall man ha vid glassförsäljning å strand, även om själva idén med en badstrand är att de flesta byter om på enklaste sätt, ett rum för kvinnor och ett för män annars får man jämställdhetsombudsmannen på sig. Det här med hytten är ett särskilt kapitel för sig eftersom det kräver byggnadstillstånd eftersom den måste vara större än en Friggebod och måste ha dusch och avlopp vilket kompliceras av att detta är utanför planlagt område.
Och sedan skall man ha en särskild mössa med långt utstickande skärm för glassförsäljning å strand, annars kan man få både solsting och Arbetarskyddsstyrelsen på sig.
Säljer man på lördagar, söndagar och helger kan man få det riktigt svårt för då kan man få Kenth Pettersson på sig, därför måste man ha en skylt på glasslådan där det står att försäljning ej får ske på lördag eller söndag utan att kunden allt får vänta till normal arbetstid på måndag.
Och till slut, när man sålt glass under dagen skall man fylla i momsblanketten och allra sist en blankett från Statistiska Centralbyrån om hur varmt det varit under dagen och hur mycket glass man sålt eftersom det på SCB finns en forskare som har en teori att det säljs mer glass varma dagar än kalla.
Nu kan man ju fundera på om allt detta är sant. Riktigt så här är det väl inte. Kanske. Men ibland när jag har berättat denna ironiska betraktelse om företagsklimatet i Sverige har jag varit rädd att någon av dem som suttit längst bak i salen, till exempel kommunalrådet på platsen, och som skakat på huvudet under min berättelse skulle rusa upp och avbryta mig innan jag hunnit förklara och säga stopp, det är inte sant. Men det har aldrig hänt. Istället räcker de upp handen efteråt och säger Du glömde.
En gång när jag var i Sollentuna för några år sedan kom Jan Olof Sundström fram till mig efteråt och sa Du, det där med glassförsäljaren, det ligger nog något i det, vi hade en här förra sommaren men den stackaren kommer nog aldrig mer igen.
Trots allt säger glassberättelsen något om hur det är för företagandet i vårt land. För om det skulle kunna vara så här när man skall sälja glass, hur är det inte då med en mekanisk verkstad, med en kemisk tillverkning, med städservice eller budtjänst?
Den viktiga frågan är om det är tillräckligt lätt att företa sig i Sverige och den frågan får inte sitt riktiga svar förrän det är lika lätt att företa sig som det är att få bidrag. Till dess är svaret mycket enkelt.
Så länge vi har en rekordhög arbetslöshet har vi alldeles för lite av företagande och då har vi för dåliga villkor för företagande och då måste vi göra något åt det. Annars väljer vi som nation medvetet arbetslöshet istället för förnyelse. Det valet kommer Moderata Samlingspartiet aldrig tillåta blir Sveriges val!
Det handlar om skatter, det handlar om arbetsrätt och det handlar om regelverk och byråkrati som Per Unckel har visat i sina seminarier. Men framförallt handlar det om att vi måste göra det mycket lättare och mycket vanligare att man försörjer sig genom eget företagande, att man startar och driver de företag som kan anställa andra.
Låt oss ställa oss i spetsen för en ny social politik som bygger på att vi inte längre talar om hur goda bidrag och vilket understöd som vi den politiska överheten skall ge dom för att vi skall känna att dom blir trygga genom våra åtgärder. Låt oss i stället se till att vi får en social politik som bygger på att vi alla kan känna en trygghet genom våra egna insatser.
Det är inte lika spännande för den politiska överheten att medborgarnas trygghet från början ligger i deras egna händer men det är en social politik som är överlägsen när det gäller inte bara trygghet utan också självrespekt. Det är precis det som Bo Lundgren redovisat i seminarierna om skatternas sociala dimension. Precis som Chris Heister lyfte fram i den familjepolitiska rapporten. Den som behöver bidrag skall inte betala skatt och den som betalar skatt skall inte behöva bidrag.
Och för det tredje, alla skall kunna få det bättre. Alla barn skall veta att de i vårt land kan bli det de vet att de vill bli istället för som i dag så många barn vet vad de vill bli samtidigt som de vet att de inte kommer att bli det de vet att de vill bli liksom deras föräldrar som vet att deras barn inte kommer att bli det som deras föräldrar vet att de vet att de inte kommer att bli.
Det ställer krav på skolan. Vi har ingen anledning att ställa kravet lägre än att vi i Sverige skall ha en utbildning som ger svenska barn den bästa utbildning de kan få i världen här i Sverige liksom att de här i Sverige skall få den utbildning som gör att de klarar sig bra i en värld där det är lika långt från Linköping till Washington och Vancouver som till Vetlanda och Värnamo.
En nationell skolpeng ger både möjlighet att välja och ställa krav. Den ger en utbildning som tillmötesgår allas krav och behov. Diskussionen har Beatrice Ask fört i seminarierna om skolan och den skall föras vidare. Den kan ligga som en grund för en social rörlighet som vårt samhälle behöver. Den lägger grund för att det alltid skall löna sig att arbeta.
Det skall finnas alla möjligheter att välja och bestämma. Vi är emot maktlösheten som kategoriserar och segregerar. Vi är för företagandet och valfriheten som förändrar och förenar.
Då ansåg många att det var en extrem tanke att människor faktiskt har en rätt att själva välja. Men det är som Gun Hellsvik sa igår, det finns ingen hållbar välfärdsutveckling i en sådan samhällssyn. För det finns få områden där det är så viktigt för trygghet och livskvalitet att själv kunna välja och bestämma som det som rör det mänskliga livets personliga kärna.
Nu går vi en ny tid till mötes. Där frihetens värderingar bildar basen i en liberal förnyelse i strid med den rödgröna verklighetsflykt som leder till att man förtidsavvecklar både kärnkraft och arbetskraft. Där vi möjliggör för människor att känna framtidens löften och maningar. Där människor kan förverkliga sina bästa stunders längtan.
Den lille pojken som springer i väg till en skola som tar tillvara på hans bästa möjligheter, trots att han är blyg och hellre vill hänga över en dator än spela fotboll.
Flickan som cyklar i väg från kemilektionen för att hinna leda fotbollskursen, inte för att hon är avlönad utan för glädjen i ansvaret och gemenskapen. Mannen och kvinnan som talar om sin framtid och som vet att de med egna insatser och ansvar kan forma ett liv där deras kärlek till varandra också blir en trygghet för familjen.
Forskaren som kan bryta ny mark trots att hon är inne på ett spår som inte gynnas av den politiska majoritetens anslag och vetenskapliga prioriteringar. Företagaren som känner en medvind i samhället för att vi alla vet att det är genom företagande som vi gör Sverige starkt i det nya Europa.
Kvinnan som vet att hon inte behöver välja mellan sitt yrkesliv och barnen eftersom alternativen är fler än vad kommunfullmäktige någonsin kan tänka. Ett samhälle där kvinnor och män verkar i en öppenhet som gör att var och en kan utveckla sin kompetens utan att behöva tänka på vilket kön som gynnas eller tro att man skall göra avkall på sin identitet.
Mannen som i samtalen med sina föräldrar vet att han kan hjälpa dem påverka sitt boende på ålderdomen utifrån deras önskemål, inte behöva lyssna till någon annans besked. Studenterna som på kaféet resonerar om en framtid utan gränser, där varje kvinna och man vet att deras framtid är öppen för deras kunskap och kompetens. De gamla föräldrarna som lever ett liv där de kan dela vardagens bekymmer och glädjeämnen med barnen. Ett Sverige där till och med glassförsäljaren kommer tillbaka till Sollentuna!
Ett Sverige som är dynamiskt, spännande, växande och aktivt för frihet, demokrati och för fred i Europa. Det som programarbetsgruppen har kallat Land för hoppfulla och som vi ska ta itu med på partistämman i augusti, samtidigt som vi diskuterar det lokala idépolitiska programarbetet som Erik Langby har lett under det gångna året, ett programarbete som visar på varför och hur vi skall sänka skatterna. Och sedan talar vi med våra väljare om hur viktigt det är att rösta i kyrkofullmäktigevalet, vi går ut i höstkampanj och vi lägger under det kommande året grunden för en valseger 1998. Och sedan tar vi itu med Europavalet 1999. Vi har jobb att göra!
Mina vänner, det finns inget krångligt i vår vision. Bara en tanke, ett hopp och en ide om ett samhälle som formas av människor. Ett samhälle där människor betyder mer och politiken mindre. Där frihet och värdighet går hand i hand. Låt oss se till att vi kan börja det arbetet innan detta årtusende går över i en ny tid.