Fattigdom löser inte klimatfrågan

Publicerat av Gunnar Hökmark den

För förvånansvärt många vana opinionsbildare är det som att frågan om växthuseffekten och dess hot mot klimatet vuxit fram på senare år, något som förenas med en förvåning över att inte mer har åstadkommits. De verkar tro att problemet i klimatfrågan bara handlar om en maktkamp mellan de som inser klimathotet och de som är klimatskeptiker. Och förstår vi de bara hotet och slutar konsumera så löser det sig. Det är en farlig ytlighet. En politik som motverkar handel och den fattiga världens utveckling hotar inte bara människors liv utan också den globala förmågan att minska utsläppen.

Till skillnad från Sverige sitter de allra flesta länder i ett djupt beroende till fossila bränslen och saknar idag de ekonomiska förutsättningar som nya teknologier kräver.

Till skillnad från vad de nyvakna tror och av andra skäl än de inser har vi i Sverige nått längre än vad som sägs. Utsläppen har sedan 1990-talet minskat med 30% –  mer än i något annat land– och vi står nu inför en omfattande våg av elektrifiering som ger möjlighet till en ännu större och snabbare minskning. Det är ytterst vår ekonomiska tillväxt som gjort det möjligt att genomföra minskningarna, inte att vi har strypt den.

Den grundläggande globala utmaningen är att få fossila bränslen att stanna i jorden genom att de blir omoderna, ekonomiskt olämpliga och ersätts av moderna energikällor som används i moderna teknologier. Det kräver att Sverige och andra liknande länder går i täten för utvecklingen och att vi bidrar till fattiga länders snabba ekonomiska och tekniska utveckling

Att världen och Sverige inte har kommit längre än vi gjort beror inte på några fås klimatskepticism. Det är förklaringsmodell som döljer de faktiska utmaningar klimatfrågan handlar om och som öppnar för ytlighet när det gäller synen på hur vi kan lösa problemen. 

Skälet till att vi inte har mål om att minska utsläppen med 100% under den närmaste tioårsperioden beror vare sig på omedvetenhet eller på bristande vilja, utan på en verklighet som är mer komplicerad än att den kan förändras med aldrig så höga mål eller intensiva löften.

En del av verkligheten som vi måste möta är den brist på ekonomisk utveckling som gäller i stora delar av världen. Länder som tyngs av fattigdom har mindre förutsättningar att omvandla sina ekonomier från fossilt bränsleberoende till koldioxidneutrala energikällor. En annan del av denna verklighet är att de länder som till skillnad från Sverige sitter fast i ett djupt beroende till fossila bränslen, har svårare än Sverige att frigöra sig från dem     . 

Växthuseffekten har, tvärtemot vad de uppvaknade debattörerna säger, stått i förgrunden för den politiska debatten sedan vi moderater i slutet på 1980-talet föreslog det koldioxidtak som riksdagen beslutade om mot den socialdemokratiska regeringens vilja. Förvåningen över att mer inte har uppnåtts beror på en tro att allt som krävs är ännu mer ambitiösa mål, snarare än fokus på politiska beslut som lägger grunden för en snabb, innovativ och bredskalig teknologisk omvandling präglad av företagande och investeringar. 

Sveriges framgångar, jämfört med andra länder, med att minska utsläpp beror just på det koldioxidtak som sattes i slutet av 1980-talet. Kombinationen av bibehållen kärnkraft och vattenkraft gjorde det möjligt för bioenergi med låga fasta kostnader och högre rörliga att fasas in.

Med en avveckling av kärnkraften redan då, vilket var den offentliga politikens mål, hade den istället ersatts av en bredskalig introduktion av naturgas – vilket var det faktiska alternativet. Detta hade gjort det omöjligt att respektera koldioxidtaket och dessutom minska utsläppen med en tredjedel. Det är också avvecklingen av kärnkraft i Sverige och i Tyskland som nu driver fram en ökad användning av fossila bränslen.    

Den linje som lades i slutet av 1980-talet, intressant nog i strid med de grupperingar som i dag formar regeringspolitiken och avvecklar kärnkraft, har lett till att Sverige minskat utsläppen med mer än 30%. Det är paradoxalt nog den verkligheten som gör att många svenska debattörer är förvånade över att inte hela världen förändras snabbare, eftersom de utgår från att andra länder är som vi.

Den svenska nationella minskningen med 30% är i de globala perspektiven vi talar om väldigt liten. Men den ska också ses mot att den har en större betydelse än i bara det svenska perspektivet, eftersom Sverige är ett exportinriktat land med tung förankring i energiintensiv industri, som står för en stor del av omvärldens CO2-baserade konsumtion. Det viktiga med den svenska förändringen är emellertid att vi har visat att den går att göra, att det finns teknik som gör den möjlig samt att det går att skapa förändring med fortsatt ekonomisk tillväxt. 

Den inriktning som lagt grunden för denna utveckling borde nu fortsätta istället för att brytas. Avvecklingen av kärnkraft leder till ökade utsläpp, motsvarande den energimängd fossila bränslen som blir alternativet eller helt enkelt inte fasas ut. Den hindrar också den elektrifiering som är helt avgörande för att skapa de modeller och mönster som inte bara kan minska utsläpp i Sverige, utan i långt mycket större skala medverka till stora minskningar globalt. Minskade utsläpp kräver ett globalt tänk och stöd för långsiktigt omvandling. 

Detta är ett fenomen som vi ser i hela Europa. Den tyska avvecklingen av kärnkraft har lett till att Tyskland använder kolkraft mer än vad man annars hade gjort – liksom Sverige använder mer oljekraft genom vår avveckling – samtidigt som man sätter sig i ett växande beroende till rysk naturgas. Det är farligt, både utifrån ett klimatpolitiskt och säkerhetspolitiskt perspektiv     . 

Det är föreställningen om att höjda mål, istället för förbättrade förutsättningar för teknikutveckling, elektrifiering och företagande,  som är det stora hotet mot en framgångsrik klimatpolitik. Den ytliga tron på att det främst handlar om att sätta så höga mål som möjligt bortser från hur svårt det kan vara att nå upp till dem. 

En höjdhoppare hoppar inte två och en halv meter bara för att man sätter det målet, utan för att man tränar, utvecklar ny teknik och ständigt prövar. Men den teknik som hon eller han utvecklar kan påverka en hel världs hoppstil.  

Skälet till att utsläppen i Central- och Östeuropa inte minskat mer, och att dessa länder inte vill styras av mer ambitiösa mål är för att det är svårt för dem att nå dessa förenat med en stabil välfärd, hög sysselsättning och social stabilitet. En svensk debatt om CO2- utsläpp som bortser från att verkligheten i andra länder i Europa är annorlunda än vår, kommer aldrig bli framgångsrik eftersom den skjuter vid sidan om verkligheten. 

Detta gäller i än högre grad globalt. Det finns i den svenska klimatdebatten ibland en tro på att despoti, tillsammans med fattigdom, är ett sätt att möta klimatkrisen. Då tar man vare sig hänsyn till att despoti stryper all kritisk debatt och tystar alternativa lösningar till framgång eller till att fattigdom förvärrar klimatkrisen.

Fattigdom fördjupar inte bara behovet av fossila bränslen, som normalt är tillgängliga även utan ekonomisk tillväxt och teknisk utveckling, utan leder också till människors svält, social otrygghet och bristande uppslutning bakom målet att minska utsläppen.

De som menar att den seriösa vägen för att rädda klimatet är att upphöra med eller minska handeln med fattigare länder menar på fullt allvar att världen blir bättre om människor dör av fattigdom än om de får del av ekonomisk tillväxt. Den nya debatten om att man står för hållbarhet om man slutar köpa textilier är ett uttryck för detta. Den enda hållbarheten som kan förändra världen är en ekonomiskt hållbar utveckling. I en sådan utveckling är det ett bakslag om fattiga länders fabriker tvingas stänga och göra människor arbetslösa och fattiga. Länder som inte kan exportera, eftersom vi inte vill importera, kommer att fastna allt djupare i ett fossilt energiberoende, till skillnad från länder som har utvecklat sin ekonomi.

Det är vår import av textilier, industriprodukter eller råvaror som håller igång arbetsmarknader, mättar munnar och skapar utrymme för att finansiera teknikskiften. 

De som tror att en återanvänd kostym istället för en nyinköpt räddar världen glömmer bort den del av världen som är beroende av att producera och sälja den kostymen. De som vill glittra i begagnade klänningar i tron att det är miljömedvetet blundar för den miljö som i den fattiga världen bara kan åtgärdas genom tillväxt. Än värre är att de nonchalerar att den fattiga världens människor bara kan överleva de naturkatastrofer som vi nu ser uppträda i växande omfattning är ekonomisk tillväxt, som gör att man kan skydda sig mot översvämningar och stormar. Det kan man inte i fattigdom.

Detta anknyter till dem som menar att klimatomställningen kräver att vi alla drar ner på vårt välstånd, och att den rika världen som ett led i det måste dela med sig av sitt välstånd     . 

Problemet är bara att inte ens den rika världen ”har” välstånd, den ”gör” välstånd. Och den fattiga världen måste ”göra” välstånd. Vi har visserligen ett försprång genom våra byggnader, vår infrastruktur, vår elproduktion  samt genom våra kunskaper. Men som vi ser världen omkring räcker inte det för att skapa välstånd. Det kräver en fungerande ekonomi och tillväxt. Den mer utvecklade världen kan sprida kunskaper och teknologi till fattigare länder.

Svensk stålindustri kan sätta normen för stålindustri världen över, men det kräver att vi har råd med investeringar och att vårt samhälle i övrigt kan fungera med konkurrenskraft.  Vi kan i Sverige utveckla flyg och transportsystem utan utsläpp, men det kräver att vi finansierar, utvecklar och exporterar dem. Och för att vi ska kunna exportera dem måste vi importera från andra länder. 

En snabb elektrifiering, med fler kärnkraftverk och ökad elproduktion med andra källor visar att man kan ersätta fossila energiformer med en avancerad energiöverföring som det moderna samhället behöver. Det kräver att vi kan producera cement, stål, avverka skog och bryta mineraler, och att vi kan delge världen våra kunskaper så att fler kan minska utsläppen radikalt.

Det är bara genom att vi förstår komplexiteten i en modern värld och i avancerade ekonomier som vi kan övervinna klimatproblemen. Tron på att det räcker med högt satta mål, stolta löften och i värsta fall sänkt välstånd är inte bara fel utan farligt.    

En bättre värld kräver handel, ekonomisk tillväxt, företagande och teknisk utveckling. De som tror på att vi löser problemen genom att strypa ekonomi och tillväxt och göra oss alla lite fattigare kommer bli förvånade när de inser att fattigdom förvärrar alla mänsklighetens problem. Även i länder som från början är rika.  Det är inte klimatskepticism som är problemet, utan tillväxt-, teknologi-, handels- och företagandeskepsis. 
Kategorier: Blogg

0 kommentarer

Lämna ett svar

Platshållare för profilbild

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *