Trots att regeringen konstaterat att den gemensamma valutan är bra för Europa och för Sverige har den politiska processen för ett svenskt deltagande i euron stagnerat. Ju mer avlägset beslutet framstår desto större är risken att det underordnas andra mer aktuella frågor på den politiska agendan. Och då blir det till slut alltid enklare att skjuta beslutet ytterligare några år och någon tid framför sig.
Därför vet ingen när ett beslut kan komma att fattas. Det påverkar självfallet intresset bland dem som skulle vilja ta ställning. Regeringens ovilja att aktivt driva frågan om euron leder till att alltfler ser tveksamheten och tar den till sig. Opinionssiffrorna talar sitt tydliga språk. Passiviteten i eurofrågan håller på att skapa sina egen politiska dynamik, där vi vänjer oss vid utanförskapet utan att vi valt det.
På samma sätt som i början av 1970-talet är vi på väg att göra ett historiskt misstag som under mycket lång tid kan kosta Sverige både politiskt inflytande och delaktighet i de fördelar som euron skapar.
Under decennier var Sverige ett land som präglades av utanförskap till det europeiska samarbetet. Medan Danmark och Norge på olika sätt var en del av det europeiska samarbetet stod Sverige utanför. Utanförskapet födde sina egna föreställningar. Sverige skulle vara det rena och obefläckade landet som stod mitt emellan. Vi som inte tog ställning var mer moraliskt högtstående än andra.
Synen på EEC och sedermera EG kom att präglas av denna självbild. Samtidigt som vår ekonomi alltmer blev en del av den europeiska avvisades EEC inte bara som ett hot mot neutraliteten utan också som en materialistisk krämarsammanslutning där Sverige av moraliska skäl inte kunde delta. Vår roll som världssamvete gav oss en större roll än så, tyckte många.
Arrogansen mot det övriga Europas ekonomiska och politiska samarbete ställde därmed under 20 år Sverige utanför den gemensamma utveckling som format dagens Europa. Sverige hade 1989 i princip gjort noll för demokratins genombrott i Europa. Och vi hade stått utanför huvuddelen av den ekonomiska integrationen. Nu är frågan om vi skall göra om detta historiska misstag, om inrikespolitiska hänsyn och partipolitisk taktik skall leda Sverige till ett nytt och långvarigt utanförskap till Europas utveckling.
Den gemensamma valutan har många dimensioner. På en gemensam marknad underlättas all handel och allt ekonomiskt utbyte om man har samma typ av betalningsmedel. Vi ser redan i dag att euron, redan innan den finns som sedlar och mynt, har medverkat till en växande konkurrens och en ekonomisk dynamik över gränserna i form av företagssammanslagningar och en process mot ett europeisk näringsliv och en europeisk finansmarknad.
Det kommer att underlätta för utvecklingen av nytt europeiskt företagande, inte minst inom de olika tekniska och vetenskapliga spjutspetsområden där marknader måste vara stora och öppna för att nya idéer inte bara skall slå igenom utan också vara lönsamma. Om Sverige står utanför kommer tillväxtvillkoren framförallt för de små, de nya och de som behöver sälja över hela Europa att drabbas. De kommer alla missgynnas av att de är svenska och att det är i Sverige de är verksamma.
Men en gemensam valuta är självfallet också en form för politiskt samarbete. Den binder länder varandra närmare. Den skapar en gemensam bas för de beslut som är eller behöver vara gemensamma. Så länge Sverige står utanför kommer andra länder att forma de beslut som berör euron men som likväl har en stor betydelse för den gemensamma marknadens ekonomiska utveckling.
På samma sätt som EEC demoniserades i början av 1970-talet håller nu demoniseringen av den gemensamma valutan på att ta form. Den sägs leda till överstatlighet och federalism trots att sedlar som sådana inte leder till vare sig det ena eller andra. Den sägs leda till arbetslöshet eller inflation beroende på vem som argumenterar, trots att valutor inte leder till vare sig arbetslöshet eller inflation. Och vår ekonomi, som är mer integrerad i Europa än många andra länders ekonomier, sägs vara så annorlunda än andra länders ekonomier. Våra politiska strävanden till social trygghet och jämställdhet särskiljer oss från andra länder, säger man, vilket gör den gemensamma valutan till ett hot medan just den svenska kronan skulle vara en garanti för en rättfärdighetens politik.
Precis som under 1970-talet ser vi hur självtillräckligheten växer fram. Sverige behöver inte vara en del av en gemensam valuta eftersom det går bra för oss ändå, hävdar man storsvenskt. Och euron är ingen riktigt bra valuta eftersom den har förlorat i värde, säger man nedlåtande mot det övriga Europa. En egen svensk valuta kan till och med bli av ett särskilt värde för dem som inte vill placera i bara dollar och euro, säger ytterligare några andra som helt förträngt att Sverige inte har en historia som ger den svenska kronan en särskild ärofylld roll.
Det är en chauvinistisk arrogans som förtränger det enkla faktum att den svenska kronan under det senaste året fallit gentemot andra valutor och att Sverige faktiskt därigenom blivit fattigare.
Arrogansen tar miste på det viktiga med den gemensamma valutan. Det är inte eurons värde gentemot dollar eller mot andra valutor som gör dess betydelse. Den gemensamma valutan undanröjer den osäkerhet och de handelshinder som följer av att olika valutor guppar upp och ner mot varandra från dag till dag.
Som det ser ut i dag kommer socialdemokraterna inte våga nämna frågan om ett beslut före 2002 års val och kanske heller inte efter det, av rädsla för de två anti-europeiska partier som man stöder regeringspolitiken på. Om vi får en borgerlig majoritet 2002 kan denna se till att ett svenskt beslut fattas under 2003. Men under dessa 3 år kommer den frånvaro av debatt som en frysning leder till gynna dem som vill göra frågan politiskt omöjlig.
Fattas ett beslut 2003 kan Sverige kanske vara med i eurosamarbetet någon gång mellan 2005 och 2006. Och på de fem till sex år vi nu talar om kommer mycket ha hänt i Europa. Då kan ett land som Estland redan ha euron som valuta. Övergångsproblemen för svensk del kan då ha blivit betydligt större än vad de är i dag. Ett alldeles för lite konkurrensutsatt svenskt näringsliv skall då möta ett europeiskt som under sex år utvecklats inom ramen för den konkurrens som en gemensam valuta leder till.
Nu kan regeringen faktiskt göra något. Man kan bryta sin passivitetslinje och redan i höst, inför det svenska ordförandehalvåret, klargöra att Sverige under 2001 skall fatta beslut i frågan och att regeringen tillsammans med den majoritet av riksdagens partier som är för euron avser att vinna svenska folket för detta steg. Då går Sverige starkare in i ordförandeskapshalvåret. Då påverkar vi vår egen utveckling i Europa istället för att utvecklingen i Europa ställer oss i ett utanförskap med betydande konsekvenser för Sverige. Vi har inte råd att göra ett nytt sådant historiskt misstag.
Gunnar Hökmark
http://www.gunnar.moderat.se/
.