EU-parlamentariker måste ha förmåga att skilja mellan religionsuppfattning och politisk makt. Det är en förutsättning för ett brett och framgångsrikt EU-samarbete över religionsgränserna, hävdar Gunnar Hökmark, moderaternas gruppledare i EU-parlamentet.
Det nya Europa ställer större krav på respekten för olikheterna och för mångfalden. Ett EU med Turkiet som medlem kommer att bidra till säkerhet och stabilitet i den del av världen som i dag innehåller de största riskerna för freden.
Turkiets medlemskap överbryggar dessutom motsättningen mellan muslimska och kristna samhällen. Det är viktigt för en stabil politisk utveckling i vårt eget nuvarande EU, och det stärker de krafter i den muslimska världen som avvisar en samhällsmodell där de religiösa värderingarna sitter i högsätet.
Argumenten mot Turkiet bygger ofta på att det är ett muslimskt samhälle med alltför stora olikheter mot det övriga Europa.
Den religiösa uppfattning som det turkiska folket har vänds alltså emot dem, trots att Turkiet skiljer sig från andra muslimska länder genom en tydlig rågång mellan stat och religion.
Det är i detta sammanhang som diskussionen om Rocco Buttiglione måste ses. Jag delar inte hans syn på homosexualitet eller på kvinnans ställning i familjen. Jag hade inte nominerat honom, eller för den delen ett antal andra kommissionärskandidater med en mindre lämplig politisk bakgrund. Det vore en fördel för kommissionens arbete om han fick en annan portfölj.
Men nu är min uppgift som EU-parlamentariker att ta ställning till kommissionen som helhet baserad på de olika ländernas förslag.
När Europeiska unionen bildades var det för att förena folken över nationernas gränser. Den första uppgiften, att förena fransmän och tyskar i en union, syntes för många vara en omöjlig uppgift.
I dag upplever vi ett nytt steg i utvecklingen då tidigare kommunistiska stater blivit medlemmar.
En förutsättning för att samarbetet kunnat utvecklas så långt är att EU inte har trätt in i de frågor som är en konsekvens av skilda religiösa synsätt och skilda moraliska värderingar.
De fri- och rättigheter som ligger till grund för Europasamarbetet syftar inte till att likforma samhällen utan till att slå fast rättigheter och friheter för den enskilde, oavsett människors religiösa eller nationella tillhörighet, oavsett vilket kön eller vilken bakgrund vi har.
En av många grunder för EU-samarbetets framgång är att det bygger på respekt för de enskilda medlemsländerna även där vi inte håller med eller tycker lika.
En annan viktig grund är att samarbetet bygger på en europeisk tradition att skilja mellan religionsuppfattning och den politiska makten. Det har varit en förutsättning för att människor med olika trosuppfattningar alltsedan 30-åriga kriget kunnat leva i fred med varandra.
Det är en nödvändig förutsättning för ett Europasamarbete som redan i dag förenar protestanter, katoliker, grekortodoxa, judar och muslimer.
De som nu säger sig vilja rösta emot den föreslagna EU-kommissionen på grund av den personliga moralsyn som Buttiglione ger uttryck för gör det i strid med ett antal av de förutsättningar som gjort EU-samarbetet möjligt.
De ifrågasätter nämligen inte hans personliga kompetens utan hans trosuppfattning. De vill i praktiken föra moralfrågorna till EU och använda överstatlighet för att avgöra vilka religiösa värderingar som är godtagbara i det europeiska samarbetet.
De vill dessutom inte respektera den rågång mellan den personliga synen på moral och politikens lagstiftning som har varit avgörande för det moderna västerländska samhällets framväxt.
Deras förhållningssätt innebär ett underkännande av dem som ger uttryck för en katolsk trosuppfattning som även om den är konservativ är den som är Vatikanens.
Ett sådant förhållningssätt utestänger i praktiken också människor med muslimsk tro från viktiga befattningar, även om de liksom Buttiglione understryker vikten av att skilja mellan personlig moral och lag.
Det är att spela dem i händerna som på religiösa grunder är emot tanken på ett turkiskt medlemskap.
Det är en paradox att de förenar sig med dem som inte vill respektera rågången mellan politik och religion utan som hävdar att politiken måste vara ett uttryck för den egna religiösa övertygelsen. När vår tids stora politiska utmaning är att bejaka den sekulära samhällsutvecklingen ställer de sig på fel sida.
Fälls den föreslagna EU-kommissionen därför att en av de föreslagna kommissionärerna ger uttryck för en katolsk trosuppfattning inskränks unionens möjligheter att i framtiden utvidga sitt samarbete. Samtidigt införs nya förutsättningar för samarbetet som innebär att religiösa och moraliska värderingar ställs mot varandra på EU-nivå.
GUNNAR HÖKMARK
delegationsledare för moderaterna i Europaparlamentet