Frågorna om handel är många i dessa dagar. Förvånansvärt många har accepterat Donald Trumps merkantilistiska syn på handel, att den handlar om att exportera så mycket som möjligt, för att den vägen tro sig bygga upp rikedom. Det är som gamla tiders sagor där man samlade på sig så mycket guld och ädelmetaller som möjligt, i stora underjordiska salar där senare tiders äventyrare kunde finna dem.
Verkligheten är att protektionism alltid skadar det egna landet mest. Höga tullar ger lägre standard, mindre konsumtion, sämre konkurrenskraft och dyrare varor och tjänster. Det ger också sämre konkurrens och därmed mindre dynamik och förändringskraft. När Trump angriper EU för att USA har ett underskott i handel bortser han inte bara från tjänstesektorn, där USA är dominerande och har överskott, utan också från investeringar, där EU tillför väsentligt större investeringar till USA än det omvända. Men än viktigare, han bortser från det triviala och uppenbara. USA importerar mer än man exporterar på grund av att man konsumerar mer än man producerar, trots att den amerikanska ekonomin sedan ett antal år, före Trump, går för högvarv.
Det stora amerikanska budgetunderskottet finansieras genom lån från andra länder, som finansierar amerikansk konsumtion. Man konsumerar för mycket och sparar för lite men producerar i grunden så mycket man kan sett till sysselsättning. Det är vare sig långivarnas eller exportörernas fel. Låga amerikanska tullar leder till att denna import kostar amerikaner mindre, och att de får mer för sina pengar. Det är en fördel för USA att ha lägre tullar där man har det, liksom det är en fördel för europeiska konsumenter att ha så låga tullar som möjligt. Låga tullar är både ett styrkebesked och en fördel för det egna landet. Man gynnar inte sig själv, eller stärker sig själv, genom höjda tullar. Man skjuter sig i foten.
Det är därför lite förvånande hur många som indirekt har köpt den trumpska handelsdoktrinen, att bakgrunden till handelskonflikterna vi nu ser är höga europeiska tullar som har lett till att européerna har skott sig på amerikanernas bekostnad. För det första är det inte sant eftersom inget land gynnas av att ha höga tullar, för det andra har EU samma tullar mot USA som mot andra länder man inte har särskilda avtal med, för det tredje har amerikanska konsumenter gynnats av europeisk konkurrenskraftig produktion, för det fjärde har USA omfattande både tarrifära och icke-tarrifära handelshinder, det senare som till exempel Buy-American lagstiftning men också en lång rad regler som hindrar utländska konkurrenter, företagskö och investeringar samt omfattande jordbrukssubventioner som på sina punkter överglänser EU´s. Det var därför som EU och USA under lång tid förhandlade om ett frihandels- och investeringsavtal som kunde ha blivit det mest heltäckande vi någonsin sett, som Trump plötsligt förkastade liksom motsvarande för Stillahavsområdet och Nordamerika. Eftersom han lever i tron att man ska skydda sin ekonomi genom tullar.
Nu har en viss vapenvila inträtt när det gäller hoten, twittrandet och handelskrigandet. Det ska inte uteslutas att de stora konsekvenser som man redan sett för det amerikanska jordbruket när det gäller handelskriget har lett till att Trump insett att det inte är så bekvämt att skjuta sig själv i foten. Uppenbarligen verkar både Jean-Claude Juncker och Cecilia Malmström ha gjort skickliga insatser i att förklara situationen och vårt ömsesidiga beroende till varandra som allierade på bägge sidor Atlanten. Men Trump har hastigt kommit överens med både Kim Jong Un och Putin utan att någon med säkerhet har vetat vad det lett till så det återstår att se.
Viktigt är att nu få ny fart på handelsförhandlingar, samtidigt som EU fortsätter förhandla med Japan, Australien, Nya Zeeland, Mexiko och andra länder förutom att ratificera avtalet med Kanada, och framförallt få ihop ett fungerande avtal med Storbritannien. Det senare verkar på många sätt vara det svårare, trots allt, beroende på att britterna vill vara både inne och ute.