En av de mer allvarliga men uppenbarligen vanligare illusionerna är tron på att man upptäckt ljuset bara för att man öppnar ögonen. Diskussionen om den svenska regeringens politik gentemot Saudiarabien präglas i hög grad av detta.
Det är många som menar att det var något nytt och modigt att någon fördömde piskrapp, halshuggningar och en lång rad andra grymma straff. Det kan man bara tro och vilja glorifiera sig med när man öppnat ögonen för arabvärldens förtryck tror sig vara ensam och först om att se det.
För det första har svenska företrädare och regeringar fördömt förtryck och brutaliteter där. För det andra har europeiska företrädare och regeringar gjort samma sak. För det tredje har amerikanska företrädare och administrationer också gjort det.
I den svenska debatten har förvisso många av framförallt vänsterns företrädare i sin demonisering av demokratin Israel indirekt accepterat förtrycket av araber som en normal utgångspunkt i arabiska samhällen. Men det innebär inte att man var först om att kritisera förtrycket när man nu talade om Saudiarabien. Det är redan en del av den europeiska grannskapspolitiken och den dialog som syftar till att bidra till att demokratisk utveckling kan växa fram ur det förtryck och våld som tragiskt präglar arabvärldens länder.
För bara några veckor sedan antog Europaparlamentet en resolution för frågan om förbindelserna mellan EU och Arabförbundet för samarbete i kampen mot terrorismdär några av utgångspunkterna var:
- ”Det förekommer allvarliga och systematiska kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Arabförbundets medlemsstater.”
- ”Civilsamhällets organisationer, som enligt EU utövar sina allmänna mänskliga rättigheter och grundläggande friheter, stämplas ofta som terroristorganisationer av regeringarna i Arabförbundets medlemsstater. Terrorismbekämpning och nationell säkerhet åberopas
alltmer för att legitimera kraftåtgärder mot oppositionella, civilsamhället och journalister.”
- ”EU fördömer tillämpningen av dödsstraff och grym och omänsklig bestraffning i hela världen, inklusive för dem som har dömts för att ha utfört terroristdåd.”
Detta var inte första gången och detta var inte den enda europeiska institution som klargjort detta. Bara några veckor innan fördömde Europaparlamentet Raif Badawis piskstraff som grymt och chockerande, mänskligt förnedrande och i motsats till mänsklig värdighet. Diskussionen då mellan och inom partigrupperna handlade om hur man bäst skulle få resultat och samtidigt stärka samarbetet med just Saudiarabien i samarbetet mot terrorismen.
För oss moderater ledde det då till att stödja det hårdare uttalandet eftersom det var i en form som var tydligt i sak och i sin kritik mot den saudiska regeringen men som inte förolämpade Saudiarabien som land. Medan andra samtidigt som man krävde stopp på en omänsklig behandling av Badawi ville markera vikten av att engagera Saudiarabien både i samtal om mänskliga fri- och rättigheter och i kampen mot ISIS. Det var två olika vägar men båda balanserade.
Den diskussionen om balans och behovet av olika medel för att värna mänskliga fri- och rättigheter har den svenska regeringen saknat. Därför har den vinglat mellan än Kairoanförandet som skulle rikta sig direkt till de arabiska regimernas företrädare för att vinna FN-röster, som var det mest försonliga man kan tänka sig, till pressuttalanden som riktat sig till svenska media för att vinna svenska röster som var det mest fördömande, till den plötsliga uppsägningen av avtalet som var till för att vinna Miljöpartiets stöd till Wallströms skademinimering i riksdagen förra fredagen som var det mest krypande som sagts i denna fråga. Det finns inget mod och ingen konsekvens i denna linje. Bara formuleringar som av saudier kan tas till intäkt för att Islam förolämpats.
Man har uttryckt olika linjer inför olika tillfällen istället för att diskutera olika uppfattningar innan man uttryckte en svensk linje. Därmed har man också ställt sig vid sidan om den diskussion som under lång tid förts i EU och i Europarlamentet.
Den konflikt som regeringen har skapat med Saudiarabien handlar inte om att vi är de enda eller ens först om att uttrycka kritik. Den europeiska kritiken behöver ingen be om ursäkt för trots att den är starkare och mer konsekvent. Wallström har inte hjälpt vare sig svensk eller europeisk politik att verka för mänskliga fri- och rättigheter. Hon har försvagat den.
Gunnar Hökmark, delegationsledare moderaterna Europaparlamentet