EU:s enighet viktigare än enhetligheten – replik i DN

Jan Björklund och Liberalerna går fel när de nu vill att EU ska utforma en social pelare för välfärden. Om man tror sig vara mer Europavän för att man mer än andra vill att EU ska besluta över människors vardag behöver EU inga fiender, skriver Europaparlamentarikerna Christofer Fjellner (M) och Gunnar Hökmark (M). 

Föreställningen att man är en större Europavän ju mer man vill att EU ska besluta om är en farlig väg att gå. I den föreställningen finns ingen avvägning om vilka beslut som bäst formas av människor själva, i medlemsstaterna eller på gemensam europeisk nivå. Vad värre är, i den utgångspunkten saknas en insikt i att Europa, och EU, är långt mycket mer än de centrala institutionerna i Bryssel. Europeiska unionen är människorna runt vår hela kontinent, alla våra fascinerande samhällen med skiftande kultur och skilda traditioner liksom allt det dagliga liv som över gränserna binder oss samman.

Det är här som Jan Björklund och Liberalerna går fel när de nu vill att EU ska utforma en social pelare för välfärden. Vi hävdar för vår del att den stora sociala insats EU gör är att bidra till en utveckling av investeringar, ekonomisk tillväxt och nya jobb som har gett Europa en välfärdsutveckling som var svår att tänka sig för 25 år sedan, allra mest märkbar i de länder som i årtionden plågades av socialistisk planhushållning. Det är i den fortsatta utvecklingen av ekonomi och välstånd social trygghet formas. Det är en helt annan sak än att i Bryssel besluta över rumänska minimilöner, portugisisk familjepolitik, svensk föräldraledighet, spanska regler för anställningstrygghet, polska socialförsäkringssystem och danskt försörjningsstöd. Om man tror sig vara mer Europavän för att man mer än andra vill att EU ska besluta över människors vardag behöver EU inga fiender.

Socialpolitiken, arbetsmarknadspolitiken, familjepolitiken
och socialförsäkringarna har ingen gränsöverskridande logik. De behöver inte vara likadana. Vi behöver inte som med den gemensamma marknaden eller i miljöpolitiken ha samma regler – våra samhällen är olika och människors välfärd ska formas utifrån de värderingar och prioriteringar människor själva har, inte utifrån vad centrala beslutsfattare i Bryssel tycker. Det är en elitistisk uppfattning som kräver likformighet på enighetens bekostnad och som samtidigt förnekar att mångfalden är långt mer europeisk än den centralistiska enhetlighet som Björklund nu vill göra till liberal Europapolitik.

Denna likformighet skulle mer än något annat skapa konflikter gentemot mångfaldens verklighet. I Sverige vill vi inte ha en familjepolitik eller föräldraförsäkring som präglas av kompromisser med andras värderingar. Det motsvarande gäller för andra länder i Europa. Det är en politik för motsättningar som underminerar enighet, en inställning som nedvärderar mångfalden till fördel för elitens likriktning. Inte europeiskt alls. Men lika viktigt. Rumänien har en annan levnadsstandard än Danmark. Estland har andra ekonomiska förutsättningar än Sverige. Ska minimilöner och omfattning av föräldraförsäkring utformas utifrån vad man anser sig ha råd till och vill prioritera i varje land eller utifrån politiska löften och centralstyrning i EU? Är man mer Europavän för att man bortser från Europas verklighet?

Rysslands aggression, den ekonomiska utvecklingen, den fattigdom som fortfarande delar våra samhällen, miljön, säkerheten, klimatfrågan, forskningen, terrorismen, Trumps opålitlighet, Mellanösterns sammanfall, flyktingvågorna, motsättningar och främlingsfientlighet liksom EU-skepsisen. Allt detta ställer krav på en reformpolitik som stärker vår ekonomiska utveckling över hela Europa, en gemensam säkerhet- och utrikespolitik, en fördjupad inre marknad som leder digitaliseringen, en handelspolitik som sträcker sig världen över och ett ledarskap vad gäller klimatfrågan och värnet av demokratins värderingar. Och medborgarnas frihet. Där ska EU stå starkt.

Enighet är viktigare än enhetlighet. Björklund får fundera igenom hur han ska utveckla sig som Europavän.