Eurovision, verkligheten och Krim

Eurovisionsfestivalens dramatiska sluträkning var spännande och har lett till en lång rad olika bittra reaktioner. Till detta behöver vi inte räkna att Norge inte alls röstade på sitt grannland och att Danmark uppenbarligen av misstag gav Sverige fler poäng än man tänkt.

Först en sak. Det visar en del av Europas historiska kluster att grannländer och länder med särskilda band till varandra röstar på varandras melodier men också väljer att rösta på något helt annat. Grannländer utgör regioner där kulturell utveckling och traditioner följt varandra och är lika.

Det som låter bra i Sverige låter också bra, normalt sett, i Norge och Danmark liksom i Finland. Det beror inte bara på traditioner och närhet utan också på att vi oftare exponeras inför grannländers musik, eller för den delen TV-serier, och vi lever ofta ett liv som vad gäller livsstil och kulturella attityder är lika eller närmar sig varandra.

Motsvarande gäller på andra sidan Östersjön. De baltiska länderna var länge ockuperade av Sovjetunionen och blev föremål för den musik och den kultur som utvecklades där. Samtidigt har de senaste 30 åren för deras del handlat om att frigöra sig från både det förtryck och från ockupationens konsekvenser vad gäller samhällsliv och kultur. På Balkan ser vi ibland de tydliga banden mellan länder baserat på den ortodoxa kyrkan och det kyrilliska alfabetet och återigen banden till Moskva som här är av mer långvarigt slag, där Ryssland århundraden tillbaka var en allierad mot turkar och för försvaret av den ortodoxa tron. Kulturen och samhällslivet är varandras speglar eller delar av samma sak. Och däri finns självfallet också en grund för politiska värderingar och uppfattningar.

Det gäller inte bara gemenskaper av olika dimensioner utan också motsättningar och farhågor. Det är ingen tillfällighet att så många av länderna i Central- och Östeuropa röstade på Australien, som för många symboliserar en möjlig framtid eller nära relationer med släktingar som valt sin framtid där. Australien kan enkelt uttryckt framstå som mer lockande än den nära verkligheten kring grannländer och än mer än ett Ryssland som gör sig till ett hot och till en osäkerhet i människors vardag.

Därmed till det andra. Allting är inte politik. Politik är inte allting. Men kulturen lägger sig som ett lager som förenar mycket av vårt tänkande och våra olika uppfattningar. Det gäller synen på män och kvinnor, på familj och individ liksom på modernisering, melodier, texter och föreställningar om framtid och uppfattningar om nutid liksom om historia.

Vi sympatiserar och vi gillar på ett sätt som gör att melodier och texter blir till annorlunda varifrån vi är och var vi lyssnar. Skönheten sitter i betraktarens ögon men perspektivet påverkar också det vi tycker om det vi lyssnar till och ser. Och verkligheten som den är, är inte politik utan en bas för hur vi ser världen. Det gäller självklart när den europeiska publiken röstade på Ukrainas och Rysslands bidrag, liksom på det svenska eller på det australiska.

Ryssland bedriver krig i Ukraina. Ryssland har ockuperat Krim, och har gjort det på basis av att man anser sig ha en rätt till det. Krimtatarernas historia är en grym del av den sovjetiska historien av etniska rensningar, deportationer och brutaliteter.

Den påminner om att Krim inte alls har någon given historisk tillhörighet som ger Ryssland några särskilda rättigheter. Det ger historien för övrigt inte till någon. Krim var turkiskt, blev till Krimkhanatet , fick en gång en särskild ställning av Ryssland som bröt avtalet och så deporterade Stalin 1944 Krimtatarerna, till Turkmenistan och till andra delar av det sovjetiska väldet. Dessa deportationer av människor, mördandet och den etniska rensningen ger ingen särskild rätt till Krim, självklart, och är en del av en historisk verklighet som den ryska ledningen ogärna talar om. Men det är verklighet, inte politik. Politiken kan ibland skriva om historien, och det är politiskt, men det faktum att krimtatarerna utsattes för ett grymt övergrepp i strid med gamla avtal och med grundläggande folkrätt är inte politik. Det politiska ligger i att vilja manipulera historien och dess verklighet.

Är det så konstigt att Europa känner sympati och närhet till den sång och den text som handlar om denna fördrivning, om krimtatarernas öde och om Ukraina som utsätts för krig av Ryssland? Är det politik? Självfallet inte. Det kräver rätt mycket politisk manipulation för att skyla över det som skett och som sker. Att reagera mot brott mot internationell rätt och mot grym krigföring är inte politiskt utan mänskligt och en medborgerlig skyldighet.

I de ryska kommentarerna finns betydande bitterhet kring att man inte vann. De utgår från att Ryssland har en rätt att vinna som togs ifrån dem. Nu är det inte så och det var inte så. Ryssland kom faktiskt nummer två vilket är ett uttryck för att det ryska bidraget inte mobbades och inte diskriminerades. Att komma nummer två kan inte ses som att man har blivit missbehandlad. Tvärtom visar det på en öppenhet mot Ryssland i det europeiska samhället. Det borde vara den viktiga slutsatsen för ryska beslutsfattare liksom insikten att politiska försök att skyla över historien och nuets krigföring inte slår kulturens förmåga att påminna om verkligheten. Ukrainas bidrag utlöste ett gillande där sång och text var en helhet och en påminnelse om en värld vi som människor har uppfattningar om. Det är inte politiskt.

Ukrainas rätt till frihet och fred är heller inte politiskt. Krimtatarernas tragiska historia, som nu upprepas av Putinregimen är något som vi bör reagera mot oavsett politisk uppfattning eftersom det handlar om övergrepp mot människor och grundläggande fri- och rättigheter. Det är inte politiskt.

Nu blir finalen nästa år i Kiev. Det är bra för Ukraina. För dem som är svartlistade för inresa till Ryssland underlättar det och det gäller alla dem som i Ryssland känner oro för trakasserier på grund av sexuell läggning eller politiska uppfattningar. Ryssland skulle må väl av att bryta med Putinregimens politik mot öppenhet och dess aggressioner mot europeiska länder. Politisk öppenhet stärker kultur och samhälle.