Svenska Dagbladets Insurance Summit, Grand Hotel torsdagen den 6 oktober 2016 kl 15.30
Det talade ordet gäller
Försäkringar är en fantastisk maskin. Eller rättare sagt det internationella försäkringssystemet är en fantastisk maskin. En skogsbrand i Värmland, en storm i Halland, vattenskador i hus, ja med alla självbehåll och samtidigt återförsäkringar som steg för steg skapar en stabilitet i det samlade systemet så är plötsligt en Texasbo som har investerat i ett försäkringsbolag med och täcker upp förlusterna för enskilda människor i Sverige. Och omvänt. Över hela jorden. Försäkringssystemet är som en enda lång rad av buffertringar för att fånga upp stötar som vi människor drabbas av när vi bedriver företag, kör bil eller producerar en plötsligt tappar kontrollen.
Försäkringar är i grunden det allra första steget i utvecklingen av en global finansmarknad, som togs kanske på 1300-talet i byar på landet där man bestämde sig för att bilda en brandstod tillsammans. Man betalade inte in något men man lovade att tillsammans hjälpa till när det gick åt skogen, det vill säga brann, och det gjorde det inte så sällan. Svenska städer och byar har nästen alla en historia formad av Branden.
Men det var också de ursprungliga försäkringssystemen som la grunden för marknadsekonomins genombrott i Europa under 1400- och 1500-tal. Genom en försäkring, genom att man skrev på som hos Lloyds, så skapades en säkerhet för den en enskilde att kunna sätta ett företag i sjön. Det kunde vara och var oftast just ett handelsföretag där man skulle sälja och köpa varor långt bort. Riskerna var så stora att ingen ensam utom de allra rikaste av de rika kunde bära dem själva. Antingen kunde man få ett kungahus att finansiera det hela, i förhoppningen om guld till kronan, det var så Cristobal Columbus gjorde, eller så kunde man vända sig till, ja försäkringsförmedlare som såg till att kapitalstarka personer delade på risken, och på vinsten.
Så skapades en möjlighet att ta risker som var mer eller mindre kalkylerade. En del blev genom erfarenhet och kritisk massa bättre på att räkna på dessa och kunde därför teckna fler försäkringar och tjäna mer pengar på det, och så uppstod våra första finansiella centra. I Genua, Venedig, och sedan framförallt London och även i Amsterdam.
Det var de italienska affärsmännen som utvecklade kontosystemet och dubbel bokföring, som i många länder fortfarande kallas italiensk bokföring, som alltså inte är ett sätt att lura någon utan att hålla ordning och reda på stock och flöde. Att ha ett grepp om stock, det vill säga värdet på tillgångarna, var en avgörande förutsättning för att kunna försäkra och bidra till flödet av varor.
Där det skapades dynamiska finansiella centra, där försäkringsverksamheten i någon form var utgångspunkten, även aktiebolag är ju en slags försäkring när vi sätter in det i detta perspektiv, som det investerades i innovationer och nytt företagande. Det var i Storbritannien som industrialismen växte fram, parallellt med en global handelsverksamhet som formade det brittiska imperiet engelsmännen fortfarande drömmer om.
Holländarna blev ett handelsfolk av lika stor betydelse med finansiella marknader där även tulpanlökar blev den tidens lätt strukturerade produkter med sina finansiella bubblor. Men det viktiga var att säkerheten skapade en tillgång till riskvilligt kapital, det riskvilliga kapitalet skapade investeringar och investeringarna la grunden för ett innovativt näringsliv och den moderna marknadsekonomin, som formades i Storbritannien och i Holland.
Finansiella marknader och försäkringsmarknaden i synnerhet handlar om att analysera risk, ta risk och sprida risk.
Så ser den moderna marknadsekonomin ut än mer i dag. Det är därför finansiella marknader är tätt sammanlänkade och avgörande för den globala ekonomins utveckling. Den globala finansmarknaden har i sin tur varit avgörande för att mänskligheten har kunnat besegra fattigdomen som ett absolut fenomen.
På 1980-talet fanns en miljard människor som levde i det som kallas relativt välstånd, i dag är det nära 5 miljarder. Andelen relativa fattiga är mindre än någonsin i världshistorien liksom det absoluta antalet. FN:s fattigdomsmål för 2015 uppnåddes redan 2010. Det är tack vare fungerande finansiella marknader som kunde sprida kapital, investeringar, risk och skada. Det är faktiskt detta man bidrar till när man tecknar en villaförsäkring i Ystad.
I Stockholm som var huvudstaden i ett land som kom igång sent när det gällde välståndsutveckling ser vi samma mönster. Med näringsfriheten formad 1864 lades grunden för de dynamiska åren mellan 1880 och 1920 då i stort sett allting var formativt. Nästan alla stora företag av i dag grundades då. Nya innovationer hämtades hem från andra delar av världen, från skördetröskan som kom från Australien till telefonen som kom från USA. Och med jordbruksreformerna decennierna innan hade vi fått ett spannmålsöverskott, som försäkrades när det gick på export till England, och vi fick en uppbyggnad av kapital som slussades vidare genom försäkringssystem och relativt nya banker.
På Mynttorget har vi Sveriges tidiga motsvarighet till Wall Street. Kvar idag finns Brandkontoret, Skandiahuset i det som i dag är ett tillhåll för oss moderater i Riksdagen, Sveriges första bankkontor på Västra Långgatan, som kanske också blir Sveriges sista, och så självfallet den byggnad som länge var Riksbankens.
Den ekonomiska skapartiden från då var beroende till en snabbt framväxande finansiell industri för den tidens mått. De första stora aktieföretagen finansierades, de första stora filmerna finansierades och de framväxande tidningarna finansierade sig själva och bidrog till nya kapitalmarknader.
Varför denna långa bakgrund om den finansiella sektorns roll i samhällslivet?
Dels kan man ju tro att så fort jag går in på detaljerna finns här en mycket större detaljkunskap än vad jag har, men framförallt för att ett avgörande fel, som jag menar har lett till en överreglerad finanssektor i Europa, är att alltför många har betraktat den finansiella ekonomin som en egen ekonomi i sig. Det är fel. Den finansiella sektorn är i centrum för det som en del konstlat kallar den reala ekonomin. Företag fungerar vare sig utan investeringar, lån, försäkringar eller fakturor. Risker tas inte utan säkerheter, derivat, obligationer och så vidare.
Det finns för mig tre viktiga utgångspunkter för det arbete som jag driver i Europaparlamentet och som jag gärna vill dela med mig här, för diskussion och dialog framöver.
- För det första finns det ingen finansiell stabilitet utan att det finns en samhällsekonomisk stabilitet. Omvänt är en finansiell stabilitet en förutsättning för en samhällsekonomisk stabilitet. Det gäller både offentliga finanser och den finansiella sektorn.
Det leder mig till att de finansiella marknaderna inte kan regleras som om de är en värld för sig själva. Ser vi oss runt om i Europa är de grundläggande ekonomiska problemen i dag av tre olika slag.
Dels har vi de länder som har lånat för mycket, som fortsätter att låna för mycket och som försummar att få sina ekonomier i balans genom strukturreformer och budgetkonsolidering. Där blir den finansiella sektorn utsatt från två olika håll, dels genom den instabilitet som stora offentliga underskott och skuldbördor ger, dels genom att de motverkar den tillväxt som är en nödvändig förutsättning för att banker, men även försäkringsbolag, ska kunna ha säkra fordringar och tillgångar. I Italien har vi i dag en andel av på nonperforming loans på 20%. Det tynger ner banksektorn, stramar åt den privata ekonomin och motverkar investeringar i nytt varför gammalt företag med vikande konkurrenskraft dominerar.
Dels har vi de länder, i grunden alla, som är utsatta för de långsiktiga konsekvenserna av en historiskt sett unik expansiv penningpolitik som underminerar försäkringsbolag och banker och som felallokerar pengar från investeringar i nytt företagande till investeringar i tillgångsvärden och det som kan komma att bli framtida bubblor. Det vill säga svagare tillväxt men högre värden på grund av att tillgången på pengar inte slussas vidare till lönsamma projekt. Det kommer vara ett nödvändigt steg att så snart som möjligt återgå till en mer normal penningpolitik, annars kommer vi få se ständigt växande problem inom försäkrings- och bankmarknaderna.
Dels har vi de länder, i grunden alla men mer i söder än i norr, som inte attraherar finansiellt kapital till lönsamma investeringar, inte för att det inte finns kapital utan för att det inte finns lönsamma investeringar i tillräckligt hög grad. Det beror på en mängd olika skäl men ett avgörande är att vi beskattar arbete, företagande och kapital mer än i någon annan del av världen och i en global ekonomi där konkurrenskraften och innovationerna finns överallt är det en exceptionellt dålig idé. Vi har ett generellt skattetryck som ligger mellan 10 och 15 procentenheter högre än samtliga våra viktiga konkurrensekonomier. Det har bland annat lett till att vi har förlorat utländska direktinvesteringar, utom när inhemska företag köps av utländska, samtidigt som andra regioner drar in mer i utländska investeringar.
Vi har i Europa ett investeringsgap på mellan 300 och 500 miljarder euro på årlig basis om vi jämför med den utveckling vi hade åren före krisen. Det leder till att vi förlorar förnyelse, förlorar nya satsningar och förlorar konkurrenskraft. Det gamla består i högre utsträckning än det borde på det nyas bekostnad. Det leder till att vi förlorar i konkurrenskraft i jämfört med våra konkurrerande ekonomier. Det gäller inte minst i länder som Italien, Frankrike och Spanien.
Sedan krisen har USA nära nog dubblat sina utländska direktinvesteringar medan Europa tappat nästen hälften.
Samtidigt har vi under tiden sedan krisen dragit åt samtliga finansiella marknader, genom högre kapitalkrav, högre krav på tillgångsvärden och en reglering som ibland har haft utgångspunkten att reglera bort den risk som är de finansiella marknadernas poäng.
Låt mig dock säga att vi i Europa också kan se ett alternativ och mer spännande utveckling. I Östersjöregionen så har vi ett av världens mest konkurrenskraftiga kluster. Här har vi sett att reformer ger integrering och mer dynamiska marknader, inte minst på den finansiella sektorns sida. Lägger vi dessutom till denna region, om jag får lov, Norge, Tyskland och Holland så ser vi en del av europeisk ekonomi med väsentligt högre nivå av investeringar, i grunden konsoliderade budgetar, problem förvisso som i Finland där uteblivna strukturreformer har förenats med konsekvenserna av den ryska ekonomins nedgång och sanktionerna, men likväl globalt starka ekonomier.
- För det andra bör vi nu, oavsett om vi anser att det reglerats för mycket eller för lite, ta ett moratorium. Detta är en av de frågor som jag har drivit hårdast, gentemot kommissionen och i parlamentet. Kommissionen lanserade därför i höstas ett Call for Evidence där syftet var att i dialog med den finansiella industrin forma en gemensam bild av hur enskilda regleringar fungerar och hur den samlade summan av regleringar påverkar vår ekonomi.
Jag är ansvarig för att i parlamentet hantera förslaget till den så kallade Bankstrukturreformen, som ursprungligen handlade om att tvinga de stora bankerna att antingen separera trading och investmentverksamhet från vanlig insättningsverksamhet eller radikalt minska ner på den.
Det var bara det att det fanns ett antal fel i denna utgångspunkt. Dels vet vi att diversifierade banker visat sig vara mer resilienta i kriser medan specialbanker, oavsett om det var investment eller framförallt insättarbanker med stora lån i fastigheter varit det stora problemet. Dels därför att vi behöver mer investment, trading, för att skapa likviditet och säkerhet, och mer marknadsutveckling.
För europeisk ekonomi vore detta förödande eftersom det skulle leda till att de dominerande institutionerna för att låna ut till små och medelstora företag skulle tvingars dra ner på sin investmentverksamhet, kanske lägga ner den i länder där man hade filialer eller dotterföretag och ytterligare krympa investeringsverksamheten.
Nu kan jag konstatera att det inte kommer att bli någon tvingande separation. Jag har numera en majoritet med mig i parlamentet när det gäller att slå vakt om att banker kan utveckla trading, investment och likviditet för att på det viset inom ramen för lönsamhet slussa pengar till företags investeringar.
Därför välkomnar jag också att den nye kommissionären för finansiella marknader Valdis Dombrovskis har sagt att vi nu vad gäller nya kapitaltäckningskrav i förlängningen av Basel 4 bör ta det lugnt och istället låta gjord lagstiftning lägga grund för investeringar och en tillväxt som den vägen bidrar till stabilitet i de finansiella marknaderna. Jag anser att motsvarande gäller och bör gälla för försäkringsbolagen.
Där vill jag dessutom att vi på basis av Call for Evidence ska se över hela mängden av regleringar som till någon del i onödan tynger försäkringssektorn och gör det svårt för nya att göra entré men som också tenderar att leda till att bolagsstyrelser är mer fokuserade på en lång rad olika rapportsystem än den grundläggande lönsamheten och kapitaltäckningen som sådan. Det är min förhoppning att jag och andra ska kunna få igång en dialog med Eiopas ledning om detta i syfte att minska regelbörda.
Vi har nu blockerat kommissionens förslag vad gällde reglering av tekniska standarder vad gäller PRIIPS, dels därför att tiden för genomförande är för kort, dels därför att konsumentupplysningen i form av de så kallade kidsen blev överkomplex och förvirrande för varje normal konsument. Jag tillsammans med mina kolleger i EPP driver på för att skjuta upp införandet med ett år, något som efter votering i plenum numera är parlamentets linje. Jag ämnar följa upp detta med kommissionens företrädare för att parlamentets linje också ska bli kommissionens.
- Det tredje jag nu vill är att vi i all lagstiftning om finansiella marknader inklusive försäkringsmarknaden ska ha fokus på hur vi underlättar för investeringar som bidrar till stabilitet och tillväxt. Där är hela agendan kring en Capital Markets Union en avgörande förändring och sätter en ny scen för vad vi ska göra.
Det innebär att jag vill att vi ska underlätta för banker att agera inom ramen för de krav vi idag ställer. Försäkringsbolag bör inte drabbas av nya regler som tvingar fram procykliska åtgärder. Försäkringsbolag liksom värdepappersföretag är de viktigaste kapitalmarknadsinstitutionerna i Europa, vid sidan om bankerna som till skillnad från USA dominerar i vår världsdel.
Försäkringsbolag, värdepappersföretag och fondbolag bör självfallet stå i centrum för en europeisk kapitalmarknad som växer och som ger utrymme för lönsamma investeringar. Det innebär att det måste vara möjligt att ta risker förutsatt att man har en stabil bas.
När det gäller kapitalmarknadsunionen skulle jag vilja att vi i det nordiska- baltiska området kunde gå före genom en Nordisk kapitalmarknadsunion, inte med några gränser mot andra, utan genom en fördjupad integrering vad gäller tillsyn, handel, fonder och finansiering. Det skulle kunna ge än tätare integration mellan de många olika aktörerna på finansmarknaden och stärka gravitationen mot vår del av Europa.
Ett led i detta vore att återuppliva tankarna på Finansplats Stockholm, med mina ord föredrar jag Finanscentrum Nord, som också kan attrahera av en del av de verksamheter och aktörer som finns i London och som kommer att drabbas och påverkas av Brexit. Här skulle vi kunna få hit den europeiska bankmyndigheten EBA som ligger i London. Det vore av värde för alla finansiella marknader och skulle skapa ökad kritisk massa för en dynamisk finansiell marknad som stöder tillväxt och investeringar här i vår del av Europa.
Det skulle leda till att vi i det nordiska området skulle kunna få tillgång till en avsevärt större och därmed dynamisk finansiell marknad än vad vi redan i dag har. Det skulle leda till mer av Private Equity, Venture Capital, mer försäkringsaffär och en större bas för starka banker. En riktig framgång kräver i och för sig av reformer vad gäller skattesystemet, en avvecklad specialistskatt till förmån för en avvecklad värnskatt, en avreglering eller i alla fall en öppning av den svenska bostadsmarknaden.
Framförallt bör vi inte införa någon finansskatt eller transaktionsskatt för att på det viset underminera våra egna möjligheter och framtida investeringar! Det kräver också att vi klargör i den europeiska lagstiftningen att bostadsinvesteringar inte ska ses som likvärdiga med riskinvesteringar i företag.
För att uppnå detta behöver vi se till att vi har ett öppet marknadsklimat som underlättar för konkurrens och finansiella innovationer. IDD bör inte genomföras med extra svensk lagstiftning ovanför det som är den gemensamma lagstiftningen eftersom det skulle riskera att minska konkurrens och tillträde på den svenska försäkringsmarknaden. Vill vi vara ett nordiskt nav bör vi vara öppna för konkurrens.
Men framförallt bör vi ha i minnet att finansiella marknader är början till investeringar, innovationer och ekonomisk utveckling. Desto starkare finansiella marknader desto mer dynamisk ekonomisk utveckling. Så var det i Venedig och så bör det bli i Nordens Venedig.