I dag beslutar den svenska riksdagen om det krishanteringsdirektiv som jag förhandlade fram under 2014. Det innebär att den gemensamma europeiska lagstiftningen, som i detta fall också är en grundplatta för bankunionen, nu blir svensk lag. Det innebär tydliga regler om att ägare och de som investerar i banker blir ansvariga för när en bank går med förlust och riskerar att falla. Ansvaret för förlusterna får inte slussas vidare till staten för att hjälpa banken ut ur problemen. Däremot har vi också fått med en möjlighet för stater att vid en systemkris gå in och stötta banker, efter det att ägare och huvudlångivare har fått ta sina förluster. På det viset kan vi garantera en fungerande banksektor samtidigt som bankers ägare och långivare får möta samma villkor som när det gäller andra företag.
Sverige är sent när det gäller att genomföra lagstiftningen, det har några gånger när vi har diskuterat formerna för genomförande påpekats för mig just detta att rapportörens hemland har legat efter genomförandetiden. I grunden beror detta på att den svenska formen för att bereda lagstiftningen tar sin tid, liksom att införandetiden sattes mycket tidigt. I vilket fall som helst så kommer nu från och med det nya året nya regler gälla för banker i kris och att man ska göra så kallad bail-in – med långivare och investerare – när en bank håller på att falla, istället för att låta staten gå in. Detta är en reform som skärper marknadens mekanismer och dess krav på bankers soliditet och stabilitet. Den bidrar till en bättre europeisk bankindustri. Nu är min förhoppning att även lagstiftningen om bankstruktur ska kunna gå i hamn.
Det som är helt klart är att det blir ingen automatisk separation av stora banker, bara efter mycket tydliga riskbedömningar om en bank genom sin tradingverksamhet utsätter det finansiella systemet för stora risker. Det återstår att se om den socialdemokratiska gruppen kommer att acceptera de texter som finns så att lagstiftningsförslaget kan röstas igenom. Annars är risken betydande att det blir ett tillbakadragande av lagstiftningen i sin helhet.
Jag tänker inte låta den socialistiska gruppens företrädare driva igenom extrema förslag som drabbar europeisk bankindustri, och vår ekonomi, på grund av att de extremistiska partierna i parlamentet röstar nej till varje europeisk uppgörelse.
Det finns en tydlig majoritet mot automatisk och obligatorisk uppdelning. Det fanns det inte för ett år sedan men är nu verklighet. De förslag som nu finns – och som det finns en majoritet för i utskottet – leder till ökad transparens. Om s-gruppen däremot fortsätter att med hotet om extremisternas ständiga nejröster försöka driva igenom andra förändringar än det finns stöd för blir det sannolikt ingen lagstiftning. Då finns likväl motsvarande regler som nu är föreslagna av mig i den bankkrislagstiftning som riksdagen beslutar om i dag.