Det börjar bli bråttom för Sverige att skaffa sig en EU-politik. Trots att Sveriges beroende av Europas gemenskap blir allt större har svensk EU-politik blivit defensiv och reaktiv. Attityden sätter också Sverige i ett besvärligt läge – och gång på gång tvingas Sverige acceptera beslut som varken gillas av regering eller opposition. Den nya Återhämtningsfonden är ett exempel på detta.
I första läget sågs fonden som något för euroländer – trots att behovet av en ekonomisk återhämtning i Europa är vidare än så. Sedan skulle fonden enbart ge ut lån till medlemsstater, men inga bidrag. I slutet var positionen huvudsakligen att minimera andelen bidrag från fonden. Sverige fick inte gehör: fonden slutade på 750 miljarder euro – en tredjedel mer än Angela Merkel och Emmanuel Macron först efterfrågade – och andelen bidrag är större än andelen lån.
Missnöjet pyr nu både till vänster och höger, och det finns en rädsla att andra länder nu kommer att köra över Sverige i en iver att centralisera allt mer av politiken till Bryssel. Men det är ett betydligt större problem för Sverige att varken Återhämtningsfonden eller andra initiativ gör särskilt mycket för att EU ska bli en strategiskt stark och konkurrenskraftig region. Europasamarbetet slits allt mer mellan olika länder och krafter som har radikalt annorlunda idéer om dess framtid. Risken för Sverige är inte att andra länder nu rusar fram med en federalistisk agenda, utan att EU kör fast och är oförmöget att möta nutidens och framtidens problem – inte minst de uppenbara geopolitiska utmaningarna.
Sveriges framtida EU-politik bör ta sin utgångspunkt i att ett livskraftigt EU bidrar starkt till vår geopolitiska stabilitet både i traditionell säkerhetspolitisk bemärkelse och när det gäller ekonomisk integritet. Vi är inte medlemmar av Nato och har inte militär kapacitet att själva försvara oss i händelse av ett angrepp. Som en konsekvens av detta och framväxten av nya strategiska hot mot ekonomi och det öppna samhället, samtidigt som USA vänder sig inåt, är ett starkt EU avgörande för vår suveränitet, stabilitet och fred.
Sverige kommer finansiellt att behöva betala mer för den geopolitiska garantin – både i form av ett högre nettobidrag till EU:s budget och i mer direkta stöd till samarbeten som vi vill ha mer av, till exempel bilaterala forskningssamarbeten. Vi har varit ovana att betala ett premium för vår fred och stabilitet, men tiden då vi kunde låta andra stå för notan är sedan länge passerad. Sverige kommer inte som tidigare att kunna frånsäga sig ansvar för att delta i stödpaket till krisande euroländer. Nej, Sverige kommer inte tvingas in i euron eller att behöva stå för notan när andra missköter ekonomin. Men efter Storbritanniens utträde kommer det finnas ett allt större tryck på att budgeten ökar och möjliggör för nya satsningar.
Sverige kan bli mycket mer kraftfull i att kräva något i utbyte. Med ett större nettobidrag kommer mer inflytande och det bör användas till hårdare krav på budgetprövning och prioriteringar och en mer offensiv agenda för strukturella reformer och konkurrenskraft. Europa är i kraftigt behov av reformer som stärker ekonomisk dynamism och konkurrenskraft: vår del av världen är sedan många år ett lågtillväxtområde som ligger efter Asien och USA i ekonomisk omvandling.
Sedan Lissabonagendan, som avslutades för tio år sedan, har det inte funnits en samlad agenda för bättre produktivitet och högre tillväxt. Deklarationer om en fördjupad inre marknad rinner ut i sanden. Goda ambitioner om att använda digitaliseringen och ny teknologi för att sätta fart på ekonomin möts av en överdrivet defensiv regleringskultur. Tal om bättre konkurrenskraft mynnar i många EU-länder ut i att de ska göra mer för att skydda sina företag från konkurrens. Europa behöver en framtidsagenda och detta bör Sverige göra till Europas dominerande uppdrag.
Istället för att ständigt göra sig till broms mot andras förslag vi ogillar måste Sverige övergå till att i EU med egen politik leda en utveckling mot det Europa vi behöver. Precis som i omvärlden är det mycket i EU som inte går åt rätt håll. Sverige har ett ansvar för den utvecklingen och huvudsakligen är det för att vi har varit frånvarande. För Sverige är det ett avgörande hot mot vårt eget samhälle att EU blir allt mindre viktigt och allt mer svag gentemot den kinesiska regimens växande kraft, Rysslands krav på undergivenhet och ett USA som lämnat den globala scenen. Vi behöver driva en politik som gör EU starkt, samlat och beslutsamt.