Europadagen den 9 maj – krönika i Borås Tidning

Den tog sin utgångspunkt i de motsättningar som då fortfarande dominerade människors sinnen och präglade Europa, nämligen risken för krig mellan Frankrike och Tyskland:

”Sammanslutningen av Europas nationer kräver att de sekelgamla motsättningarna mellan Frankrike och Tyskland undanröjs. De åtgärder som vidtas måste i första hand avse dessa två länder.
Därför föreslår den franska regeringen att åtgärder omedelbart vidtas på en avgränsad men avgörande punkt: Frankrikes regering föreslår att den fransk-tyska kol- och stålproduktionen underställs en gemensam hög myndighet, inom ramen för en organisation som är öppen för deltagande av övriga europeiska länder.

Sammanslagningen av kol- och stålproduktionen kommer omedelbart att möjliggöra upprättandet av en gemensam grundval för ekonomisk utveckling som ett första steg mot en europeisk federation och kommer att förändra framtiden för dessa områden som så länge har ägnat sig åt att producera krigsmateriel som ofta vänts mot dem själva. Den solidaritet i produktionen som därmed skapas kommer att visa att krig mellan Frankrike och Tyskland inte endast blir otänkbart, utan även praktiskt omöjligt.”

Det var kolet och stålet – rustningsindustrins mest grundläggande råvaror – som det handlade om. Men det handlade också om att avveckla konflikten om de gränsområden mellan Frankrike och Tyskland som återkommande krig hade gällt.

Då, 1950, var det ett steg som var väldigt och svårt för oss att idag förstå. Det var bara fem år tidigare, i Västeuropa den 8 maj och, på grund av tidsskillnaden, i östra Europa den 9 maj, som freden hade kommit till Europa efter andra världskriget. Då levde människor fortfarande bokstavligen i de ruiner som blivit resultatet av andra världskriget men också i det moraliska misslyckande som två på varandra världskrig hade varit för Europa.

I stort sett varenda familj hade fått se söner och fäder stupa på slagfält mitt i Europa. Bombningar, avrättningar, svält, koncentrationsläger, förintelsen, terror och vedergällning hade skördat ännu fler kvinnors och mäns liv. Det var lätt att hata och det var många som hatade. Frågan om varför hade inget annat svar än kravet aldrig mer.

Den 9 maj 1950 var det inte längre till slutet av andra världskriget än det idag är för oss till 2002. De 50 åren dessförinnan hade varit fulla av krig och elände. De 50 år som har följt har präglats av fred och ett Europa som har återförenats. För oss svenskar är det kanske inte lika uppenbart.
Till skillnad från alla andra medlemmar i EU har vi inte anledning att ha monument över vare sig den okände soldatens grav eller till minne av motståndskämparna.
Vi förlorade inte unga människor på slagfält som kostade så många liv att de blev okända i döden och vi led varken under nazismens eller under kommunismens förtryck. Vi är privilegierade och borde inse det.

Och idag får vi vara med om att bidra till den frihet och öppenhet som har gett oss alla ett Europa som ger oss större förutsättningar för fred, frihet och välstånd än någon tidigare generation haft. Det är värt att fira samtidigt som vi ska påminna oss om att vår tid kräver stora och modiga steg, precis som de som Schuman tog.
Det handlar om att fortsätta utvidgningen som sprider rättsstaten och säkerheten, att sluta upp bakom Estland när landet står under press från Ryssland, att öppna upp för mer samarbete över gränserna, att vilja bidra till att andra delar av världen får en handel och en tillväxt som ger dem en fredlig framtid.
Att våga se vår tids hot mot fred och säkerhet och de steg vi idag måste ta, precis som Schuman och andra då såg sin tids viktiga steg. Ingen kan hävda att de inte lyckades. Och det är som sagt värt att fira.

Gunnar Hökmark
Europaparlamentariker (m)