Den 9 maj är en märkesdag för Europa. Det var denna dag 1950 som Robert Schuman presenterade sin Europadeklaration om Europas framtid. Året därpå blev Kol- och Stålunionen till. Det var bland annat för att binda Tyskland och Frankrike nära inpå varandra, men också för att i en tid av ruiner och svält ge Europas folk en möjlighet till ekonomisk utveckling och mat. Så enkelt var det.
Men det i grunden ofattbart stora var att Schumandeklarationen presenterades bara fem år efter andra världskrigets slut. Oändliga lidanden, städer och landsbygd i ruiner. Oändligt antal stupade och döda. Saknade personer och familjer som inte hade kunnat återförenas. Koncentrationslägrens sanningar. Avrättningar och tortyr. Nästan varje familj hade saknade människor. Att i den stunden föreslå att man ska gå vägen mot mer samarbete istället för nationella motsättningar och konflikter var större än vi kan förstå i dag. Att det blev verklighet är än större.
I dag har Europa återförenats. Tyskland och Frankrike har återförenats och de två gamla ärkefienderna tillhör dem som står varandra närmast. Återföreningen av öst och väst blev fullständig 2004 efter att befrielsen från socialismens förtryck förändrade Europa 1989, 1990 och 1991.
I dag har vi en inre marknad som förenar och binder samman 28 olika länder och som även är Islands, Norges och Liechtensteins. En stark ekonomisk och även politisk kraft i världen. Utan EU hade länder som Estland, Lettland och Litauen varit ryska lydriken. Utan EU hade inget enskilt land kunnat stå upp mot Rysslands aggression. Efter att Trump börjat underminera den internationella handelsordningen hade ingen funnits att värna den och utveckla den. Klimat och miljö hanterar ingen ensam. I den globala ekonomin vore varje europeiskt land litet och utsatt för andras ledarskap.
Det är självfallet att EU inte löser alla problem. Många problem som världen i dag står inför är inte omedelbart lösbara. EU är en plattform för gemensamma politiska beslut istället för att vi är utelämnade åt enbart nationella beslut. Men genom EU kan vi fatta gemensamma beslut och göra gemensamt det bästa möjliga.
Vägvalen som vi står inför är många. Politiken mot Rysslands aggression och Kinas statskapitalism. Sammanhållningen mot terror och hot från Mellanösterns sammanfallande regimer. Förmåga att hantera flyktingpolitiken så bra som möjligt, som kräver gemensamma åtgärder. Gå i täten för internationell handel baserad på avtal och rätt i stället för de storas makt. Stå upp för den fria världens värden. Fördjupa den inre marknaden som gör att vi kan stå oss i den globala konkurrensen och samtidigt ge möjligheterna för den utveckling av teknologier, energikällor och transportsystem som minskar behoven av fossila bränslen. Det är vad valet nu handlar om.
Många vill att det ska handla om att bekämpa extremism någon annanstans, snarare än den extremism vi har i Sverige. Men i valet i Sverige handlar det om Vänsterpartiet ska få fler mandat till den partigrupp som leds av det kalla krigets mest hårdföra kommunister. Om Sverigedemokraterna, som ständigt har svårt att hantera en nationalism som de sätter ovanför både friheten och Sveriges intressen, ska få fler mandat. Om Miljöpartiet vars kandidater antingen vet mycket lite om miljöpolitiken eller leker med tanken på global despoti. Om Socialdemokraterna som är så vilse om vad fascism, nazism och antisemitism är att man anser att all opposition i Sverige är en öppning för fascism, samtidigt som man inte förstår det egna ansvaret för den antisemitism som under flera år har slagit sin rot i den egna partiorganisationen.
Europavalet måste nu handla om dem som vill underminera demokratin genom att underminera ordens betydelse och vill underminera legitimiteten i den opposition som är demokratins alternativ. En statsminister som så lite vet vad fascism och nazism är att han använder det som allmänt tillmäle mot alla är inte förmögen att värna demokratin mot dess fiender. Det understryks av att han inte orkar med mer än att ta avstånd från antisemitism i det egna partiet och söker aktivt samarbete med det parti som är kommunismens arvtagare i Sverige.
Europasamarbetet och Europeiska unionen är inte en självgående apparat som gör vad den själv vill. De som vill att EU ska bestämma mindre ropar samtidigt efter att EU ska bestämma mer utan att de definierar vad EU ska bestämma mindre. Gemensamma marknader förutsätter gemensamma lagar. Det gäller telekom, finansmarknad, banker, varor, tjänster, transporter, miljökrav, klimatpolitik och allt där det gemensamma dominerar över det nationella. Arbetsmarknad, social trygghet och familjepolitik är däremot frågor som EU inte ska fatta gemensamma beslut om. Men i många andra frågor handlar den politiska konflikten inte om huruvida EU ska bestämma – det avgör medlemsstaterna enhälligt – utan om vilka politiska beslut som ska fattas.
Europas demokrati ger oss möjlighet till det. Det ställer krav på att vi är hårda mot dem som bryter mot de gemensamma reglerna. De regeringar som inte lever upp till våra grundläggande krav på rättsstat och demokratins förutsättningar måste möta tydliga reaktioner, politiskt, ekonomiskt och rättsligt.
Det gäller Ungern, som vi moderater pekat på, och det gäller än en gång Ungern som socialdemokrater och centerpartister gärna pekar på. Det gäller också Rumäniens regering – som demonterar rättsstaten, bedriver antiziganistisk politik och odlar homofobi och som ovanpå detta vill legalisera korruption – som socialdemokrater och centerpartister står tysta och fega inför. Det gäller också Malta, Tjeckien, Slovakien och Slovenien, som de också står tysta inför. De viker ner sig när det gäller värderingar om det handlar om partivänner.
Europadagen är en stor dag för Europa. Många utmaningar framför oss. Det gäller vägval inför framtiden. Men vi måste också möta dem som inte vet vad demokratin kräver i form av uppskattning för demokratisk gemenskap och opposition, som inte vet vad fascism är och som inte förmår se antisemitism framför sina egna ögon.
För oss moderater handlar Europa om att förverkliga friheten för var och en, stärka rätten och lägga grunden för fred och säkerhet. Där har vi kommit långt men många strider för demokratin återstår, många strider för sammanhållningen och många strider om vilken politik som Europeiska unionen ska föra.