Problemet med David Camerons tal om Storbritannien och EU är inte den Europapolitik han vill föra utan att han riskerar att han inte kunna föra den, inte nu och framförallt inte efter en folkomröstning 2017. Istället för att sätta politiken i Europa i fokus har han satt frågan om Storbritanniens utträde ur EU i centrum för brittisk samhällsdebatt de kommande fyra åren. Det riskerar ge avveckling av UK i EU snarare än utveckling av Europa.
Samtidigt som han själv prisade europeiskt samarbete och Storbritanniens delaktighet i det mobiliserade han dem som sätter utträdet ur EU över allt annat och europeiskt samarbete som roten till allt ont. I tron att han därmed skulle lugna de EU-fientliga gav han dem den valfråga och agenda de önskat sig. I ivern att säga det de ville höra gav han dem det de ville ha.
Men Storbritanniens problem kommer inte från Bryssel utan från det Westminster han säger sig försvara. Det är inte euron som gett Storbritannien ett i Europa unikt budgetunderskott utan den politik som fördes av Gordon Brown. Det gammalmodiga skolsystemet beror inte på EU, lika lite som de djupgående problemen inom det nationella sjukvårdssystemet NHS beror på byråkrater i Bryssel. Och det är inte arbetstidsdirektivet hur fel det än är som är den brittiska arbetsmarknadens problem utan bristen på investeringar. Det kan vara lätt att skylla problemen på andra men det gör det svårt att själv reformera.
På samma sätt ger det medborgare och väljare en felaktig bild av det politiska ansvaretom man menar att spansk arbetslöshet beror på EU istället för på spansk poltik. Europas problem beror inte på EU utan på att ansvariga politiker försummat reformer och löst problem genom ökade utgifter. Det är för Storbritanniens del Brown snarare än Bryssel som har ansvaret. Men genom att sätta fokus på EU som problemet flyttas nu fokus från reformbehovet till frågan om medlemskapet.
Det gäller både de reformer och den politik som EU behöver och som den brittiska ekonomin behöver. Resultatet för Storbritannien riskerar att bli mindre inflytande i det Europa som landet och dess ekonomi är en del av. Och det riskerar i sin tur leda till ett Europa som präglas mindre av de reformer som behövs och mer av den reglering som andra tror på. Och som kommer att både påverka och prägla den brittiska ekonomin.
Ett Europa som inte utvecklar den inre marknaden utan som reglerar mer och hellre höjer skatter leder både till mindre efterfrågan på de marknader som engelska företag är mest beroende till samtidigt som den europeiska marknaden blir mer fragmenterad för oss alla.
För mig är det uppenbart att Europa behöver reformeras. Den globala ekonomin ställer krav på europeisk konkurrenskraft och innovationsförmåga som är större än någonsin under de senaste 500 åren. Vad ett enskilt land gör i denna del räcker inte för någon av oss eftersom vi är beroende av utvecklingen i hela vår ekonomi.
De ledande länderna måste reformera för att utveckla sitt ledarskap. De länder som har förlorat konkurrenskraft måste reformera för att återta den utan att behöva sänka löner och inkomster. Länderna i kris måste ta sig igenom krispolitiken. Det gör man inte genom att lägga ansvaret på Bryssel istället för att ta det själv.
Däremot kan vi utveckla våra samlade tillväxtförutsättningar genom reformer som öppnar upp den inre marknaden fullt ut, som innebär att EU- budgeten prioriterar forskning, innovationer och företagande, som skapar en stabil men dynamisk finansiell marknad och som sätter den fria rörligheten och öppenheten främst.
Men ska vi gemensamt kunna fatta de beslut som krävs på europeisk nivå måste vi också kunna fatta gemensamma beslut även om de ibland går oss emot beroende på var majoriteten står. Det gäller i varje parlament.
Men det är demokratins utmaning, inte Europeiska unionens fel. Utan Storbritannien i EU blir den utmaningen svårare för oss alla. Det blir ett sämre och svagare Europa med konsekvenser för oss alla, oavsett om vi är britter, svenskar, tyskar eller italienare.