Det mest anmärkningsvärda kring valet i Belarus är inte diktaturens valfusk, dess brutala våld eller tortyren, utan den förvåning så många visat inför att diktaturen även nu fungerar som den diktatur den har varit sedan mitten på 1990-talet.
Under de 15 år som jag i Europaparlamentet arbetade med de sex länderna i det Östliga Partnerskapet, det vill säga Ukraina, Belarus, Moldavien, Georgien, Azerbajdzjan och Armenien, var de alla ständigt utsatta för ryska påverkansoperationer och militärt maktspråk liksom betydande inre utmaningar mot demokratin.
Under hela denna tid var Belarus i en klass för sig, när det gäller förtryck och omfattande brutalitet. Landet hade så lite utrymme för opposition och politisk frihet att de inte fick delta i det parlamentariska samarbetet. Ingen bör bli förvånad över att en diktatur agerar som en diktatur. Likväl är det förvåning vi nu ser i reaktionerna inför Lukasjenko-regimens brutalitet som avslöjar bristerna i vår säkerhetspolitik.
Det finns nämligen för alla dessa länder en gemensam nämnare när det gäller hot mot demokratisk utveckling och nationell suveränitet. Putinregimen i Ryssland ser varje steg mot demokrati och rättsstat i dessa länder som ett hot mot den själv. Därför är man beredd att använda militärt våld, desinformation, destabilisering, gråzonskrigföring och korruption för att nå sina syften, internt liksom externt. Det är därför den kände oppositionsledaren Aleksej Navalnyj i veckan blev förgiftad och när detta skrivs ligger i koma med risk för livet. Det är bara om vi förstår naturen i regimer som den belarusiska eller den ryska som vi kan förstå de hot som en demokrati måste kunna möta.
Det som i sanningens namn är än mer anmärkningsvärt än förvåningen inför diktaturen, är hur det belarusiska folket nu ställt sig upp och krävt diktatorns avgång. Det finns en kraft i denna rörelse som indikerar att diktatorn Lukasjenkos tid är över. Europas demokratier har all anledning att bistå den belarusiska demokratirörelsen och klargöra landets rätt att välja sin egen väg.
Går Ryssland in militärt i Belarus är det nämligen inte bara ett slag mot demokratirörelsen, utan mot säkerheten och stabiliteten i vår del av Europa. Den svenska försvarspolitikens försummelser kommer då bli än tydligare och kan inte kompenseras genom nya ursäkter om att vi har varit naiva. Politiker med ansvar för Sverige ska nämligen inte vara naiva.
Det är bara genom att Europa står starkt mot Ryssland som man kan motarbeta en militär intervention i Belarus. Det förutsätter att Europas länder har ett starkt försvar som gör att Ryssland inte kan hota eller underminera vår säkerhet. Det förutsätter att Europeiska unionen klargör att det blir starka och omfattande sanktioner mot Ryssland och ryska ledare, om Putin på nytt låter rysk trupp gå in i ett grannland. Det är något som vi bara kan uppnå genom ett enat och starkt EU.
För Sveriges del börjar en ny säkerhetspolitik med insikt om hur vår omvärld ser ut, med de hot som följer av regimer som föraktar demokratin. Vi måste stödja demokratirörelsen och vi måste mobilisera EU att gå från ord till handling, när det gäller sanktioner och andra konsekvenser för diktaturens makthavare.