DN debatt, publicerade den 28 december 2023
Men det är inte bara ett fullskaligt krig i Ukraina vi ser. Vi upplever också dagligen aktioner som riktas mot hela Europa, och inte minst Norden. Muntliga hot, påverkansoperationer, cyberkrigföring och sabotage mot kritisk infrastruktur skapar en gråzon där en växande aggression hotar att övergå i öppen militär konflikt även utanför Ukrainas gränser. Samtidigt börjar påverkansoperationerna i Europa och USA ge konkreta resultat. Målet är att undergräva moralen i väst så att stödet till ukrainarna försvagas.
Europa måste därför ställa om till en krigsproduktion av ammunition, artilleri, stridsfordon, drönare, luftvärn och stridsflygplan som övertrumfar den ryska.
Och vi har resurserna. Europas demokratier är gemensamt ekonomiskt vida överlägsna Ryssland. Även om Ryssland under nästa år använder 6 procent av sin bnp till vapen, så kostar det EU-länderna inte ens 0,5 procent att överträffa detta. Så mycket starkare är vi, om vi vill.
Europa måste utnyttja denna styrka och ställa sig på krigsfot.
Sveriges militära och finansiella stöd till Ukraina har varit stort efter den tveksamhet som präglade månaderna efter den ryska invasionen i februari 2022. Vi har också varit pådrivande i EU för de gemensamma insatserna. Samtidigt är behoven av egen upprustning och europeisk förmåga att öka produktionen av vapen och ammunition akuta. Vi måste kompensera för gjorda stödinsatser och samtidigt stärka försvarsförmågan.
Sverige bör tillsammans med andra länder, i en takt som om vi själva vore angripna, snabbstarta den produktion och de leveranser av ammunition som är en livsavgörande förutsättning för de ukrainska förbandens förmåga. Den svenska staten bör ge försvarsindustrin garantier för att ställa om produktionen till de långsiktigt uthålliga och högre nivåer som krävs för att möta hotet.
Beställningar måste trygga alltifrån att täcka brister i soldatutrustning till ytterligare produktion av Jas Gripen. Vi behöver i närtid mer luftvärn för att stärka vårt försvar mot terrorbombning och missiler, och utveckla de drönare som är nödvändiga i modern krigföring.
Satsningar som annars skulle kunna ta fem eller tio år måste tidigareläggas för att bidra till den försvarsförmåga som krävs nu och de närmaste åren framåt. Detta blir särskilt viktigt när Turkiet och Ungern har valt att förhala den svenska Natoprocessen.
Kan svenska försvarsföretag leverera till andra länder är det bra, men Sverige bör driva på för gemensamma europeiska satsningar i samtliga länder som har en kapabel försvarsindustri. Det är avgörande för att kunna bidra till Ukrainas uthållighet mot den ryska krigsekonomin men också för Europas samlade försvarsförmåga.
För svensk del måste försvarets utbyggnad de kommande åren syfta till att snabbt återhämta de brister i nuvarande organisation som 20 års politiska missbedömningar har skapat.
Brister som uppkommit under två decennier, genom att försvarsanslagen sänktes från nära 2 procent av bnp år 2000 till 1 procent år 2018, kan inte åtgärdas genom ett antal årliga höjningar. Så länge försvarsanslagens andel av bnp ligger under 2-procentsnivån blir det svårt att ersätta och förnya tidigare uppbyggd volym och kvalitet.
Detta kan hanteras genom ett engångslån på 100 miljarder kronor, motsvarande 5 miljarder per år sedan den stora nedrustningen startade 2003. På det viset kan en återhämtning genomföras nu, i stället för att vi om tio år får den försvarsförmåga som behövs redan i dag.
Det handlar alltså om satsningar som ändå skulle behöva göras men som tidigareläggs. De ordinarie försvarsanslagen bör formas av tidens allvar och hot och inte av fredstida budgetregler och byråkratiska processer som försenar uppbyggnaden och riskerar vår säkerhet.
Sverige ska också verka för att EU liksom medlemsländerna enskilt förmår att möta de nya krav som stödet till Ukraina ställer under överskådlig tid. Kommissionen bör inrätta ett särskilt generaldirektorat för att planera för det finansiella stödet till Ukraina, ökad handel, stöd för landets återuppbyggnad samt integrationen av Ukraina i Europa.
Den europeiska ekonomin är mer än tio gånger större än den ryska. Tillsammans med den amerikanska är vi mer än 25 gånger större än den krigsekonomi som Putin förfogar över. Det är dags att Europa ser sin kraft och sitt ansvar i en tid då risken finns att USA börjar tveka. Lyckas vi inte stoppa Ryssland nu kommer framtida hot att tvinga fram oändligt mycket större kostnader, såväl finansiella och militära som humanitära.
Gunnar Hökmark, ordförande för tankesmedjan Frivärld.