Europa och EU glider gradvis nu över i interna konflikter kring det som mer än något annat kräver ett samlat och enat uppträdande gentemot utmaningar som i grunden handlar om världen utanför Europa. De ökade motsättningarna beror inte i första hand på utmaningarnas omfattning i sig utan på hur vi har låtit skilda uppfattningar, traditioner och förutsättningar i sig bli till en konflikt mellan medlemsstater och dess företrädare. Det snarare motverkar Europas förmåga att möta utmaningarna än att hantera dem.
Vi har en flyktingvåg som är större än något motsvarande sedan andra världskriget. Vi har samtidigt en flyktingsituation i Mellersta Östern, framförallt i grannländerna till Irak och Syrien som är än mycket större än flyktingvågen till Europa. Och vi har människor som är utsatta för de samlade grymheterna av Assad och ISIS, oavsett om de är på flykt inom Syrien eller Irak eller om de är offer för kriget och grymheterna. Samtidigt Rysslands i Ukraina med sina dödsoffer och flyktingar.
Allt detta är en oändligt mycket större utmaning än att bara just hantera de flyktingar EU nu diskuterar hur man ska fördela. Det måste göras men det måste göras i skenet av den helhet vi står inför. Och det är bara genom att inse att alla dessa utmaningar, tillsammans med Rysslands krig i Ukraina och de flyktingrörelser detta ger, måste hanteras i samarbete och solidaritet.
Vi kommer, som jag skrivit tidigare, inte kunna lösa alla de problem och utmaningar krigen i Mellersta Östern skapar på de sätt vi vill och hoppas. Dels för att det handlar om problem och konflikter som ligger bortom Europas och vår förmåga att lösa, dels för att det finns olika uppfattningar om vad som kan göras. Samma gäller Rysslands krig i Ukraina. Det ligger inte i Europas händer att avblåsa det.
Men vi måste göra vad vi kan för att i samarbete göra så mycket som möjligt av det som är medlemsstaternas resurser och förmåga och Europeiska unionens politiska, ekonomiska och legala förutsättningar. Sätta gränser för Ryssland,fFörhindra dödandet, bekämpa ISIS och tvinga Assad till ett stopp, hjälpa människorna i de enorma flyktinglägren och möta dem som kommer hit med medmänsklighet och skydd inom ramen för våra lagar och regler.
Just nu gör vi istället formerna för flyktingmottagandets fördelning till en fråga som överordnas allt annat och avgörande för om överhuvudtaget EU kan fungera, och därmed blir hela denna fråga till en fråga om konflikt mellan Öst och Väst, ibland präglad av en vilja att förklara allt med partipolitikens motsättningar. Så är det inte.
Medlemsstaterna i östra Europa har i grunden samma inställning i fördelnings- och kvotfrågan. Man vill inte tvingas ta emot flyktingar i ett antal större än man själv kan och vill. Man har visat stor skepsis eller motvilja mot vissa flyktinggrupper och man är rädd för vad som händer i de egna samhällena med flyktingvågor som är större än man tror sig kunna klara av. Man har också mycket svårt att klara av den fysiska flyktinganstormningen på det sätt som respekten för våra gränser och skyldigheten att ta emot flyktingar innebär. En del skäl är något mer respektabla än dem som handlar om rädsla eller motvilja mot människor från andra länder.
Men det är inte bara länderna i östra Europa som är problemet. Det är de stora länderna i västra Europa som har råd och möjligheter att ta emot de stora volymerna av människor. Och de gör allt för lite. Frankrike, Italien, Spanien och Holland tar emot lite och ger få asyl i förhållande till sin storlek och ekonomi. När Danmark tillåter att flyktingar bara åker igenom landet utan registrering, när finska myndigheter talar om att stänga gränser, är det ett brott inte bara mot vårt ansvar utan mot våra regler. Det är därför som det är farligt att göra detta till en motsättning mellan öst och väst eller till en partipolitisk konflikt.
Det är både i öst och väst som det görs för lite. Det är både socialistiska och borgerliga regeringar som gör för lite. Man förminskar Europas utmaningar om man gör detta till partipolitiskt käbbel eller fingerpekande på medlemsstater i öst, även i det fall politiska ledare säger och agerar på ett oacceptabelt sätt. När slovener, kroater, ungrare, tjecker, slovaker och andra agerar är det inte partipolitiken som talar utan länders tradition, oförmåga, utveckling och besvär med extremism som talar. Det är en del av Europas stora uppgift att göra oss alla mer lika att möta hoten mot våra värden men vi är inte lika idag. Där har europeisk integration en ytterligare utmaning.
Istället för att bara se en fråga måste vi därför försöka möta alla de utmaningar vi har med alla de olika förutsättningar vi har.
Europa och EU måste skapa en politisk legitimitet och en gemensam grund för att militärt bekämpa ISIS och sätta gränser för Assad.
Vi behöver bidra till människors liv och framtid i de stora flyktinglägren.
Vi behöver fördela kvoter och vi behöver öppna våra arbetsmarknader och samhällen för människor från andra delar av världen.
Vi måste upprätthålla respekten för våra gränser och den fria rörligheten samtidigt som vi värnar om rätten till asyl och skydd.
Vi behöver stärka värdegrunden för gemensamma värden i hela det europeiska samhället.
Men det kommer inte vara en möjlighet att göra allt detta, vid sidan om behovet av ekonomins återhämtning, förhandlingarna om en global klimatpolitik och kamp mot främlingsfientlighet om vi låter tvång ersätta samarbete.
Då stärker vi Europas destruktiva krafter, som skyr samarbetet eller som rent av ser samarbetet som ett hot, i en tid då de konstruktiva måste samarbeta mer än någonsin.
Vi måste istället forma en agenda för hur vi tillsammans tar hand om dem som är på flykt, hur vi skyddar människor på flykt och hur vi kan bekämpa flyktens många olika orsaker. Vi måste tala om att det handlar om att stå upp för grundläggande värden som är formativa för våra öppna och demokratiska samhällen, som kräver något av medborgare och av länder. Det är fler uppgifter än en och det kräver mer av alla. Där finns en gemensam agenda som kan binda Europa samman. Det är svårare än att kortsiktigt skapa konflikter inom EU men ger i gengäld större möjligheter för Europa.