Europa binds samman genom öppna gränser, handel och tillväxt, inte genom förhandlingar och motsättningar om nya skatter, fördelning av bidrag och transfereringar. Efter krisen krävs en europeisk återhämtning men den måste bygga på det som gör Europa starkt, inte på det som delar Europa i motsättningar mellan länder, medborgare och Bryssel. Det är tillväxtlinjen som måste gälla, inte skatte- och bidragslinjen. Europa behöver tillväxtreformer och handel som binder samman ekonomier och samhällen, inte skatter och bidrag som motverkar tillväxt och handel.
Ett europeiskt återhämtningspaket måste göra Europa mer konkurrenskraftigt, mer företagsinriktat, mer innovativt, till ett centrum för global handel och de globala initiativ det kräver. För Sveriges del är detta avgörande. Vår hemmamarknad som är EU måste vara dynamisk, köpstark och i tillväxt. Ett bidragspaket av det slag som dominerar EU-kommissionens förslag kommer inte bidra till detta utan subventionera de brister som präglar de svagaste europeiska ekonomierna.
Under mina 15 år som Europaparlamentariker slogs jag av hur lätt det var att på europeisk nivå besluta om nya utgifter och nya bidrag och hur svårt det var att omvandla detta till konkurrenskraft och tillväxt. Resultaten av de stora bidragssystemen blev snarast det omvända.
Den europeiska jordbrukspolitiken motverkar en sund omvandling mot moderna jordbruk och en konkurrenskraft för europeiska jordbruksvaror. Bidragen ur regional- och socialfonderna bidrog till att bevara gamla strukturer och monopol och till att direkt motverka strukturförändringar. Det är inte en tillfällighet att de som varit de stora bidragstagarna, och jag menar att man i detta måste göra ett undantag för några av de nya medlemmarna från tidigare Östeuropa, motverkat reformer och lett till att strukturproblemen kvarstått, och blivit allt mer hämmande i takt med den globala ekonomins utveckling. Om bidragen hade hjälpt de största bidragsländerna så hade vi i Grekland, Italien, Spanien och Portugal sett de mest konkurrenskraftiga ekonomierna i Europa. Så är inte fallet utan tyvärr det omvända.
Det allvarliga nu är att EU-kommissionen vill skapa sig sin egen beskattningsmakt för att finansiera återhämtningsfonden samtidigt som man vill låna upp nästan en hel normal sju-årsbudget som medlemsstaternas skattebetalare i framtiden ska stå för.
Med tanke på att EU redan i dag ligger mellan 10 och 15% över i genomsnittlig skattebörda i förhållande till våra viktigaste konkurrentekonomier kommer det leda till urholkad konkurrenskraft och en för europeiska företag allt svårare situation när det gäller att hävda sig.
Det riskerar att bli än farligare genom att de skatter som nu ska vara en viktig del i finansieringen av återhämtningspaketet riktar sig mot omvandling och konkurrenskraft. Den digitala skatt på inledningsvis 13 miljarder som kommissionen vill införa är ett första steg i att beskatta digitalisering och att bolagsskatter ska betalas där man säljer varorna och tjänsterna, inte där mervärdet skapas. Det kommer att slå mot varje liten ekonomi med stora internationella marknader. Sverige tillhör dem som är mest utsatta för en sådan förändring men Europa i sin helhet kommer att drabbas om den nya logiken för bolagsbeskattning blir att skatten ska betalas där man säljer istället för där man utvecklar och nyskapar.
Den digitala skatten riktar sig dessutom mot digitalisering som om den är något som ska motverkas eller ger gratis pengar utan att någon märker det. En modern ekonomi är digital och bygger på den snabba utvecklingen av digitala tjänster även inom traditionella områden. Moderna lastbilar eller avancerade tjänster kommunikation bygger på en långt driven digitalisering och ska inte motarbetas. Den ska stimuleras eftersom den är direkt avgörande för Europas konkurrenskraft.
Den digitala skatten har däremot getts sin logik som ett medel för att klämma åt stora amerikanska tjänsteföretag för att tvinga dem att betala skatt i Europa, utan någon tanke på de motreaktioner det kommer att leda till.
Att tvinga amerikanska företag, som redan i dag betalar skatter i Europa, att betala sina amerikanska moderbolags skatter i Europa är att självmant inleda ett handelskrig med USA som drabbar europeisk tillväxt.
Det samma gäller den koldioxidtull på mellan 50 och 140 miljarder kronor som är tänkt att stärka europeiska företags konkurrenskraft mot andra länder. Den är ett led i en protektionism som hotar Europa mer än någon annan världsdel och skulle göra det svårt för EU att vara en drivande kraft för fri handel och motverka att EU blir ett centrum för den globala handeln.
Nya initiativ som plastskatt och en förändring så att utsläppsrätter blir en inkomstkälla på mer än 100 miljarder svenska kronor till EU leder till att nya skatter läggs ovanpå de nationella skatter som redan i dag är världens högsta. Samtdidigt ska företag som drar nytta av den inre marknaden – vilket i grunden är alla – betala ytterligare 100 miljarder kronor. Till detta kommer den koldioxidskatt som är ett förslag som väntar på att genomföras.
När EU får beskattningsrätt kommer det inte ske genom att andra skatter sänks utan genom att skattebelastningen för den europeiska ekonomin höjs med motsvarande 1 procent av BNP. Så återhämtar man inte tillväxten.
Strategin bör vara den omvända. Digitalisering ska gynnas, Europa bör bli ledande i att utveckla 5G, nya och moderna vägar som tillåter elektrifierad trafik bör byggas och europeiska företag måste stimuleras att investera för att utveckla lönsamma företag där handeln med omvärlden är en drivande kraft.
Det gör vi genom att man tillsammans skapar säkerhet åt en finansiering genom lån. Sverige tvingas liksom alla andra länder nu öka upplåningen för att finansiera inhemska stödpaket liksom den gemensamma stödpolitiken. Det kan inte vara rimligt att finansiera bidrag som motverkar strukturreformer till vissa länder i vissa länder samtidigt som skattebetalarna i andra länder får betala både lånen och bidragen. Så stimulerar man inte fram en sund ekonomi. Däremot kan vi tillsammans säkra en stabil upplåning som gynnar alla och hjälper de svagaste ekonomierna samtidigt som kraven på lån bidrar till kommersiella och sunda affärsbedömningar.