Har under kommentarer skrivit svar till några av de funderingar som nu finns kring Wikileaks.
I övrigt en dag som började med frukostmöte kring reformeringen av stabilitetspakten och den europeiska ekonomin. Diskussionen kom till stor del att handla om hur mycket den lagstiftning vi kan uppnå kring euron och det monetära samarbetet kan uppnå contra den faktiska verklighet som möter underskottsländer som får stigande räntor. Kanske är det så att vi nu går igenom en första läroprocess kring euron som handlar både om insikten att medlemsstaters ekonomiska politik måste kunna hålla igen mycket snabb löneutveckling och stigande tillgångspriser och om att finansmarknaderna nu har kommit att inse att euron inte är ett skäl till att betrakta alla eurozonens låntagare lika.
Det dröjde ett tag innan man insåg att lån till Grekland hade en större risk än lån till Tyskland, för att ta ett enkelt exempel, och då hade utvecklingen i Grekland hunnit gå mycket långt. Motsvarande gäller för den långa rad av länder som nu har växande problem. Det handlar till stor del om dessa länders förmåga till framtida tillväxt, snarare än underskotten och skuldbördan i sig. När långivare, det vill säga pensionsfonder för att ta det vanligaste exemplet, blir misstänksamma mot ett land skapar det ett reformtryck både på budgetpolitik och tillväxtpolitik. Den ränteskillnad som detta leder till är en stabilitetspakt som verkligheten har stiftat och den är mer omedelbar än den som kräver majoritetsbeslut och politiska hänsyn.
Det innebär också att vi nu måste säkra att ny lagstiftning inte till synes stärker stabilitetspakten samtidigt som man underminerar de sanktioner som kommer ur ränteskillnader. Det är många politiska krafter som nu agerar för att visserligen förtydliga stabilitetspakten men samtidigt genom Eurobonds och ökad utlåning från ECB upphäva skillnaderna i medlemsstaternas kreditvärdighet. Under den närmaste månaden kommer jag att lägga ett antal förslag kring hur vi utvecklar stabilitetspakten. Bland dem kommer finnas krav på att inte införa finansieringslösningar som leder till att alla länder betalar den större risk som några löper på grund av sin ekonomiska politik.
Partistyrelse hann det också bli lite av. Den moderata eftervalsanalysen, som sen också presenterades för media av Sofia Arkelsten, visar på hur omfattande förändringen av det politiska landskapet är samtidigt som den också är ett uttryck för väljarnas ökade rörlighet.
Den socialdemokratiska valanalysen presenterades också i dag och kom att mer handla om hur olika skattehöjningar hade varit impopulära. Jag tror att socialdemokraterna underskattar omfattningen av den förändring som de drabbas allra mest av. Det svenska samhället har förändrats radikalt sedan 1980-talets slut.
Övergången från industrisamhälle till tjänsteekonomi, valfrihetsreformer som bröt upp det monopolistiska tänkandet inom välfärden, storstädernas tillväxt och ett moderat parti som har tagit över förmågan och privilegiet att ställa frågorna kring hur samhället bäst ska utvecklas är bara några exempel. Än allvarligare för s är att den gångna mandatperioden har visat att sänkta skatter inte är ett hot mot välfärd eller stabila offentliga finanser. I alla dessa frågor sitter s fortfarande fast i en tankevärld som är 1980-talets. Så länge socialdemokraterna inte kan frigöra sig från denna tankevärld kommer man spela en allt mindre drivande roll för samhällsdebatten. Det lämnar fältet fritt för ständigt nya politiska rörelser. I storstäderna ser vi hur Mp har trätt fram vid sidan om S, i industrisamhällets och landsbygdens övergivna regioner har Sverigedemokraterna kunnat stärka sin ställning när S har reducerats. Det gör för moderaterna att verkligheten blir en ännu större utmaning, också när det gäller att formulera det politiska alternativet som väljarna måste möta. När det inte är S som är alternativet blir den politiska konflikten svårare att göra tydlig. Det ställer stora krav på framtidsagendan.