Om man undantar Tyskland, Frankrike och Italien från den europeiska ekonomin, vilket är svårt, så blir resultatet att EU har en bättre utveckling än vad som genomsnittet av alla medlemsländer ger vid handen. De nya medlemsländerna har mer eller mindre allihop en väsentligt högre tillväxt än de gamla samtidigt som de gamla medlemsländernas tillväxt som sagt, och hela EU´s, dras ner av de mycket stora ekonomier som dessa tre är. Och det land som av dessa tre skiljer ut sig allra mest är Italien.
I morgon och på måndag är det val i detta land och det verkar inte som att något av de politiska alternativen kommer att kunna komma tillrätta med den byråkrat och de regleringar som hindrar företagande eller de omfattande förmånssystem som har byggts upp genom årtionden av politiska strejker och ymniga politiska löften.
Tidigare har man kunnat kompensera den dåliga politiken, bristen på reformer och den svaga konkurrenskraften med ständiga devalveringar. Det kan man inte med euron som valuta. Detta är något som bland andra Berlusconi har klagat över, liksom andra företrädare för regeringen och för den socialistiska sidan.
Men ständiga devalveringar hjälper inte Italien, tvärtom skulle det bara föra landet vidare mot sänkta löner och levnadsstandards förenade med nya löften om höjda bidrag. Nu ger euron en tydlig ram för den italienska ekonomin och sätter fokus på behovet av reformer. Utan euron hade det varit lättare för Berlusconi att bli omvald utan att göra något samtidigt som devalveringar eller sjunkande valuta hade gjort det italienska folket fattigare och allt sämre rustade att möta globaliseringens ökade konkurrenskraft. Det hade varit ett problem för Europa i sin helhet, och inte bara för Italien, eftersom ännu snabbare växande underskott hade påverkat inflation och räntor inte bara för italienare utan för oss alla.
Nu kan de italienska politikerna inte fly ut bakvägen utan de måste antingen reformera eller stå där utan att ha gjort något åt problemen. Det är där båda de italienska blocken i dag står, efter valet kommer vem som än vinner tvingas reformera eller se ännu större budgetunderskott. Det är en intressant tanke att Gudrun Schyman, vänsterpartiet och miljöpartiet alla har det gemensamt att de vill föra en valutapolitik, utan euro och utan EMU-stabiliteten, som gör det lättare för politiker som Berlusconi att bli omvalda.
Mycket talar för att det italienska folket i morgon och på måndag kommer att straffa Berlusconi för att bristen på reformer har sänkt tillväxten. Men vem som än blir vald kommer att tvingas möta en ekonomisk situation som man vare sig kan prata sig ur eller devalvera sig ur, den kommer bara att kunna mötas genom politisk handling. Och det är väljarna som inte bara har makten att avgöra vem som klarar det utan också vem som inte klarar det. Det gäller för vem som än blir vald och det ger väljarna en kontroll över den politiska makten som inte varit möjlig utan euron.