De tre baltiska staterna firar i år 100 år sedan man deklarerade sig som fria och självständiga. Litauen och Estland tidigare under våren, Lettland i höst.
Den som promenerar längs gatorna i Riga – eller för den delen Tallinn eller Vilnius – kan slås av hur europeiska dessa städer är trots årtionden av kommunistiskt förtryck. De säger oss också något viktigt om vad det innebär att vara del av det moderna Europa.
Ett lands självständighet är inte något som står i motsatsställning till delaktighet i vårt gemensamma Europa. Tvärtom är det just medlemskapet i den Europeiska unionen som gör att den lettiska självständigheten står stark, att det estniska samhället fritt kan utvecklas och att Litauen inte är ett ryskt lydrike. Det råder ingen tvekan om att de baltiska staterna skulle vara mer sårbara inför ett aggressivt Ryssland utan den europeiska gemenskapen.
Självständigheten som vanns 1918 från dåvarande Ryssland blev för de tre baltiska länderna kortvarig i och med den efterföljande invasionen av Röda armén. Estland, Lettland och Litauen kom att bli ockuperade av Sovjetunionen, sedan nazi-Tyskland och åter Sovjetunionen. Under hela denna period var det dock aldrig någon tvekan om vad esterna, letterna och litauerna ville tillhöra – Europa.
I Europa samarbetar vi kring gemensamma utmaningar i frågor som länder inte förmår klara på egen hand eller som vi anser att vi bäst löser gemensamt. Det innebär att förena många olika sätt att leva. Det svenska och det lettiska med det portugisiska och det tjeckiska liksom det bayerska och det flamländska. Alla dessa identiteter är lager av europeisk kultur, historia och civilisation som möts och blir delar av det moderna Europa.
Europa och EU är ett fundament som har gett de baltiska länderna dess fulla möjligheter att utvecklas till de europeiska länder de i dag är, i det Europa som de av historien tillhör och i framtiden vill höra. Denna enkla insikt bör vi komma ihåg när vi diskuterar Europeiska unionens förtjänster och framtida utveckling.