EU-kommissionen vill införa skatter. En EU-skatt på finansiella transaktioner ger inte mer pengar i EU:s kassa. I stället leder den till att transaktionerna flyttar till andra delar av världen. Skatten minskar inte heller medlemsstaternas underskott utan förvärrar Europas huvudproblem – den alltför svaga konkurrenskraften. Håkan Juholt är positiv och sviker alla som anser att skatter är en nationell fråga.
Den 29 juni i år, mitt i sommaren och den europeiska skuldkrisen, föreslog EU-kommissionen på fullt allvar införandet av inte bara en utan två olika EU-skatter, som ett led i en helt ny ordning för att finansiera EU:s budget. Syftet med de två nya EU-skatterna var att finansiera kraftigt ökade utgifter i ett Europa som präglas av åtstramning.
Främst var det införandet av en skatt på finansiella transaktioner men också etablerandet av en europeisk moms. För Europas medborgare och skattebetalare blir det en ytterligare åtstramning ovanpå andra skatter och utgifter. För europeisk ekonomi skulle transaktionsskatten i synnerhet bli en börda i konkurrensen med resten av världen.
Skuldkrisen beror på svag, felaktig och ansvarslös budgetpolitik men bottnar ytterst i att Europa har förlorat konkurrenskraft. Vi har fått lägre tillväxt än andra delar av världen samtidigt som de offentliga utgifterna har fortsatt växa som om inget hade hänt. En EU-skatt på finansiella transaktioner, för att finansiera ökade EU-utgifter, bidrar vare sig till att minska de offentliga utgifterna eller medlemsstaternas underskott. Den förstärker däremot vårt huvudproblem, den alltför svaga konkurrenskraften.
Den skulle inte heller förstärka EU:s kassa som förespråkarna hoppas. Den kommer nämligen att leda till att finansiella transaktioner flyttar till andra delar av världen, så som hände när den svenska ”valpskatten” infördes under mitten av 1980-talet. Och under den processen kommer det naturligtvis att resas krav på att ytterligare höja skatten för att ge de avsedda intäkterna.
När den grekiska ekonomin nu tappar ytterligare i tillväxt ökar underskottsproblemen och svårigheterna att finansiera skuldbördan. Med en finansiell transaktionsskatt ökar kostnaderna för att finansiera skulderna samtidigt som konkurrenskraften även för Grekland minskar. Motsvarande gäller alla andra underskottsländer med stora lånebehov. Euroländernas ansträngningar det senaste året har ju till betydande del handlat om att sänka Greklands och andra utsatta ekonomiers lånekostnader.
När också den tyska ekonomin tappar fart minskar det utrymmet för konsumtion samtidigt som även Tysklands budgetproblem försvåras, med konsekvenser inte minst för den samlade förmågan att i EU garantera de värst skuldsatta ländernas lån. Med en transaktionsskatt kommer tysk export och exportfinansiering bli dyrare och tyska finansiella marknader kommer, liksom resten av EU, hamna i underläge gentemot resten av världen.
Kommissionen gav i juni inga detaljer men beräknade att transaktionsskatten inledningsvis skall ge 37 miljarder euro. När kommissionens ordförande i går presenterade det slutgiltiga förslaget hade budet redan höjts till 55 miljarder.
De som stöder transaktionsskatten, främst socialdemokraterna i Europaparlamentet, brukar försvara den med att det är en ”pytteliten” skatt. Sant är att procentuellt behöver en skatt på finansiella transaktioner inte vara stor men förhoppningarna är att den ska ge en skatteinkomst till EU på upp till 200 miljarder euro, vilket bara den vore en rejäl ökning av EU-budgeten som i dag är drygt 140 miljarder euro.
Det brukar också hävdas att ingen kommer att påverkas av skattehöjningen eftersom den drabbar den finansiella sektorn. Det är ett argument som är lika fel som att tro att höjda elskatter inte drabbar hushållen utan i stället elmarknaden eller att bilskatter bara drabbar bilindustrin och inte bilisterna. Den som har noterat att banker tar ut avgifter och räntor för att finansiera sin verksamhet vet att även en transaktionsskatt kommer att betalas av kunderna och låntagarna.
Enligt Lissabonfördraget kan man införa europeiska skatter men det kräver enhällighet i rådet, det vill säga varje medlemsstat har vetorätt. Men när det väl är gjort kan man i det här fallet höja både transaktionsskatt och den nya momsen med enbart majoritet i rådet. Eftersom det finns ett betydande stöd för att EU ska kunna öka sina utgifter kan man lugnt räkna med att det kommer finnas en betydande vilja att höja dessa skatter.
Traditionellt finns det en allians för EU-skatt med federalistiska politiker som anser att mer pengar och en EU-skatt har ett egenvärde och företrädare för nettobidragstagarna inom EU.
De svenska politiska partierna har varit eniga om att beskattning ska vara nationell och inte på EU-nivå.
Nu har emellertid de svenska socialdemokraterna brutit denna linje. De har inte bara i Europaparlamentet aktivt drivit på för nya EU-skatter. De har också fått stöd från sin partiledare som klargjort att han stöder EU-skatt även om han ”inte är passionerat för” Det innebär i sin tur stöd för att EU skall kunna öka sina utgifter utan prioritering gentemot andra EU-utgifter eller mot utgifter i medlemsstaterna. Håkan Juholt vill att EU ska kunna gå förbi medlemsstaternas finansministrar.
I klartext innebär detta att regionalbidrag, jordbrukssubventioner och ren byråkrati kommer att kunna ligga kvar på dagens nivåer – eller rent av växa – trots att utgifter för forskning, konkurrenskraft och den gemensamma utrikespolitiken är de som borde prioriteras.
Det betyder också att den socialdemokratiske partiledaren är beredd att acceptera beskattningsrätt för EU. Det är en dramatisk förändring av maktbalansen mellan medlemsstater och EU och kommer att få mycket långtgående ekonomiska och politiska konsekvenser.
Alltså: för att kunna finansiera den gamla regionalpolitiken med lika stora utgifter som tidigare, för att även länder som har vuxit ur kriterierna ska få behålla sina bidrag, och för att inte behöva spara på jordbrukspolitiken vill nu svenska socialdemokrater tillsammans med EU-kommissionen och en majoritet i Europaparlamentet införa EU-beskattning som kan fördubbla EU-budgeten på bekostnad av nationellt självbeslutande, europeisk konkurrenskraft och hushållens ekonomi.
Det kommer att skapa fler nya motsättningar av det slag vi redan ser när olika stödmekanismer för skuldsatta länder diskuteras.
Socialdemokraternas nya linje urholkar det motstånd som behövs mot EU-beskattning. Därmed sviker de – inför de budgetförhandlingar som nu ska föras – principen om att skatter är medlemsstaternas egen rätt att besluta om. Samtidigt öppnar de för lättfärdighet när det gäller EU:s finanser.
Gunnar Hökmark (M), vice ordförande i Europaparlamentets största parti, EPP-gruppen