Det är inte genom att reglera medborgarnas vardag och välfärd som Europasamarbetet blir starkare utan genom att stärka vår förmåga att möta de gemensamma utmaningar som hotar europeisk fred, säkerhet, miljö och välfärd. Den naiva tron att Europa blir mer europeiskt ju mer beslut som fattas på EU-nivå bortser från att Europa och Europeiska Unionen är något mycket mer än Bryssel. Europa och EU är alla dess länder, samhällen, alla dess huvudstäder och alla dess parlament, de nationella liksom Europaparlamentet.
När Jan Björklund i Dagens Nyheter nu säger att Liberalerna vill att EU ska utveckla en social pelare, vilket i praktiken innebär en lagstiftning i sociala frågor, handlar det inte om att stärka Europasamarbetet och EU utan om att centralisera makt dit den inte är lämplig att centralisera. EU bör inte reglera rumänska eller maltesiska minilöner, ej heller svenska eller danska. Hur ska det gå till när Europaparlamentet fastställer vad som är rimlig minilön i de fattigaste länderna och vad som ska gälla i de rikaste? Lika lite bör EU, som kommissionen nu föreslagit inom ramen för den sociala pelaren lagstifta om hur föräldraledighet och kvotering ska genomföras i Sverige och på samma sätt i Portugal, Grekland och Bulgarien.
Om EU tar över ansvaret för sociala frågor tvingas man till den detaljreglering som medborgare på goda grunder reagerar mot och man kommer fatta besluten långt ifrån den verklighet som är människornas, ländernas och samhällenas, och långt från ländernas nationella parlament. EU är inte bara Bryssel utan också Stockholm, Tallinn och Lissabon, för att ta bara några av de huvudstäder som är Europas och en del av det som är europeiskt. Det kommer att leda till frustration när välfärden inte kan leva upp till de löften som ställs ut i Bryssel, när den utformas i strid med medlemsländernas prioriteringar, förutsättningar och traditioner.
Jag vill inte att man i Bryssel ska bestämma över svenska löner, över svenska socialförsäkringssystem och pensioner lika lite som jag vill att familjepolitiken, föräldraförsäkringen och abortfrågan ska bli en fråga om europeiska kompromisser. Europa är både enhet och mångfald. Det är ett elitistiskt förakt för människors egna val som driver dem som vill att man centralt i EU ska likforma vardagen för människor från Europas många olika länder, och det är mångfalden i Europa som gör Europa, inte centrala beslut lika för alla. Men uppenbarligen vill Jan Björklund detta, eller så är han vilseförd i frågan om vad den sociala pelaren handlar om. I förlängningen handlar den om en centralisering av makt inte bara på bekostnad av den svenska riksdagens suveränitet i dessa frågor utan också på bekostnad av den svenska modellen. Björklund öppnar nu upp för en maktöverföring som innebär att den svenska välfärden ska vara en kompromiss med 27 eller 26 andra medlemsstater. I tron att Europa blir starkare när vi tvingar alla vara lika.
Det är övertron på att allt blir bättre för att EU beslutar som försvagat EU och gett ett folkligt motstånd som är ett annat än det som extremister och främlingsfientliga föder. Det leder också till motsättningar mellan länder i en tid då vi måste finna enighet för att fördjupa och reformera den inre marknaden, värna den europeiska öppenheten, stärka den europeiska forskningen, stärka den europeiska försvars- säkerhets, utrikes- och utvidgningspolitiken. Att då ta strid för att tvinga alla länder att ha samma typ av föräldraförsäkring med en kvotering som beslutas i Bryssel är inte att vare sig stärka Europa eller vara en god europé.
Det är att vara centralist och elitist. Det tror jag inte att Jan Björklund är. Det vore nämligen att försvaga Europa och EU i en tid då vi behöver kraft och gemenskap mer än någonsin, av just de skäl som EU en gång bildades för. Och det var inte för att reglera medborgarnas löner, föräldraförsäkringar och familjepolitik utan för att värna Europas ekonomi, välstånd, säkerhet, fred och stabilitet.