Scenerna känns bekanta: ryssar går till våldsamma angrepp i en baltisk huvudstad. Kravallerna i Tallinn är en av många signaler den senaste tiden om att härskarna i Moskva har återfallit i gammal stormaktspolitik. Skillnaden gentemot sovjettiden är att Estland numera är en självständig demokrati, medlem i EU och Nato, därmed en del av ett fritt och öppet Europa. I dag är Estlands sak den Europeiska unionens, fullt ut och i varje del som berör denna konflikt.
Även onsdagens incidenter i Moskva riktade mot svenska och estniska diplomater pekar i illavarslande riktning. Med tanke på de alltmer auktoritära förhållandena i rysk politik är det osannolikt att händelser som dessa sker oberoende av regimens vilja. De ingår i ett större mönster av förändringar som ytterst faller under den ryska ledningens ansvar.
Den ryska oppositionens möjligheter att verka inför dumavalet i december har ytterligare beskurits. Fredliga demonstrationer slås ned med våld och massgripanden när tusentals poliser sätts in mot människor som utövar sin rätt att protestera mot makten – en rätt som vi betraktar som självklar i vårt land men som inte är det i Ryssland. Detta sker vid sidan av morden på journalister, strypning av frivilligorganisationerna, övervakning av kyrkor, trakasserier av regimkritiker och oppositionspartier. För direkt svenskt vidkommande kan noteras allt större problem med viseringar, som förr i världen när utlänningar inte var välkomna i Ryssland.
Konsekvenserna av den nygamla ryska politiken för svensk utrikes- och säkerhetspolitik ska förvisso inte överdrivas, men scenförändringen efter Jeltsinepokens demokratiska utveckling och fredliga samvaro bådar inte gott för fortsatt avspänning runt Östersjön. Det som nu sker i Ryssland är ett uttryck för ett politiskt förhållningssätt som också kommer att påverka rysk utrikespolitik och Rysslands agerande gentemot andra länder.
Det vi ser i Estlands fall är därför en del av en större bild som Sverige och EU måste förhålla sig till. Putins ordval i frågan om utplaceringen av missilsystem i Tjeckien och Polen är ett annat fall. Den ryska ambassadörens fördömanden av kritik mot gasledningen i Östersjön är ett tredje. Den målmedvetna strategin för att kontrollera distributionen av gas till de länder som en gång var en del av östblocket är ytterligare ett exempel. EU:s handelskommissionär Peter Mandelson sammanfattade nyligen stämningsläget inför toppmötet EU-Ryssland den 18 maj i konstaterandet att kontakterna är de sämsta sedan kalla kriget.
Är det vi ser ett försök från Kremls sida att göra historien ogjord, eller bara ett inrikespolitiskt spel i syfte att utnyttja revanschistiska stämningar inför kommande val? Realpolitik eller symbolpolitik? Det är snarare det senare men med uppenbara risker för realpolitiska konsekvenser, både för rysk inrikespolitik och för Rysslands politik gentemot Europa. Ryssland är på fel väg, om inte omvärldens reaktioner bidrar till att sätta en gräns.
För ester, letter och litauer väcker frågeställningarna de gamla realiteterna till liv. Bilderna från den ryska mobbens härjningar i den estniska huvudstaden i samband med förflyttningen av den för så många ester förhatliga ockupationsstatyn måste ses mot den historiska bakgrunden. Sovjetsoldaterna blev aldrig befriare. Miljoner balter föll offer för kommunismen, många släkter har erfarenheter från lägren i Gulag. Alla minns; det var bara sexton år sedan Omontrupper dödade demonstranter under den blodiga januarisöndagen i Vilnius, och under augustikuppen i Moskva rullade sovjetiska stridsvagnar från Pskov-divisionen åter in i Tallinn. Minnena kan inte suddas ut och döljas bakom grov rysk propaganda om det stora fosterländska kriget. Föreställningen om den ryska statyn är ett uttryck för en historierevision som skadar Rysslands demokratiska framtid.
Under frigörelsen från den sovjetiska ockupationen kunde de baltiska folken i början av 90-talet trots provokationer från grupper stödda av Kreml genomföra sin fredliga självständighetspolitik. De ryska försöken att splittra befolkningarna misslyckades eftersom det folkliga stödet för de Moskvalojala kommunistpartierna var minimalt. I takt med att sovjetimperiet nedmonterades försvann snabbt det kommunistiska inflytandet över politiken. Demokrati och marknadsekonomi ersatte ett halvsekels tyranni och fattigdom. Idag blomstrar de fria republikerna i Baltikum, till gagn också för de ryssar som valt att stanna kvar.
Vi var många i vårt land som tillsammans med tusentals baltiska flyktingfamiljer gladdes över och arbetade för denna scenförändring i våra östra grannländer, som så länge hade varit utsuddade i det allmänna svenska medvetandet. Måndagsrörelsen för Baltikums befrielse blev 1990-91 med sina 79 lunchmöten på Norrmalmstorg en stark symbol för spontana mellanfolkliga solidaritetsyttringar och en opinionsbildning för frihet som stred mot den då förhärskande svenska neutralitetsdoktrinen.
Låt oss hoppas att vi inte behöver plocka fram banderollerna igen.
Gunnar Hökmark
Europaparlamentariker (m)
Mats Johansson
Riksdagsledamot (m)