Tanken på att kvotera kultur strider mot kulturens ideal. Det är det unika, det nyskapande och det kvalitetspräglade som ska föra kulturen till medborgarna och till publiken. EU-kommissionens förslag om att ytterligare tvinga fram inkvotering av europeisk produktion vad gäller så kallade ”on-demand” tjänster, som från Netflix eller andra plattformar är dåligt och är fel väg för att utveckla både nationell och europeisk kultur. Den svenska regeringen bör agera för att detta förslag kastas i papperskorgen, inte för att på egen hand omfamna och driva det. Det finns många skäl till detta.
För det första bör EU inte agera i frågor som dessa. Människors val av tv-program ska vara deras, inte regeringars eller europeiska institutioners. I en tid då Europa står inför stora utmaningar samtidigt som människor känner att EU fokuserar på fel frågor är hela kvoteringsdiskussionen ett steg i fel riktning.
För det andra visar förslaget att EU-kommissionen liksom ett antal europeiska regeringar inte vill ta till sig den nya tidens medielogik. Hela poängen med ”on-demand” liksom med en lång rad olika media är att publiken väljer vilka program den vill se. Det kan var och en göra genom att zappa med fjärrkontrollen mellan ett brett utbud av kanaler. Det är i dag inte det minsta nytt utan mycket gammalt, likväl bygger en stor del av europeisk kultur- och tv-politik på föreställningen att människor som i televisionens barndom följer ”sin” kanal med den blandning av program detta ger. Detta är gammalt 1900-talstänkande, inte nutid. Det är länge sedan publiken troget följde kanaler och den blandning som tv-bolagen bestod dem med. I dag väljer vi de program vi vill se, oavsett vilken programkälla det handlar om.
Nutid är en lång rad olika sända kanaler med olika programutbud, som ständigt är varandras alternativ. Via Internet finns en lång rad andra möjligheter att beställa ner och se det man vill se eller följa det som sker. Valet ligger antingen i fjärrkontrollen eller på tangentbordet. Och definitivt inte hos statliga reglerare eller hos programmakare.
För det tredje strider förslaget om kvotering, och en eventuell beskattning av ”on-demand” tjänster mot den grundläggande yttrande- och mediefrihet som är och bör vara självklar i Europa. Det är inte stater, regeringar eller lagstiftare som ska avgöra publikens val. Det gör publiken baserad på en mångfald av produktioner och program, där var och en har rätt att tillföra de program och de upplevelser man bedömer publiken vill ha. Det är så nytänkande och kvalitet utvecklas.
För det fjärde riskerar kombinationen av EU-kommissionens förslag – en utsträckning av kvotering till on-demand tjänster som Netflix och en möjlighet för medlemsstater att beskatta dem för att därmed finansiera andra program – ett steg bakåt när det gäller utvecklingen av en konkurrenskraftig europeisk tv-kultur. Å ena sidan tvingar man olika aktörer att sända program som publiken inte efterfrågar och driver fram höjda priser, å andra sidan subventionerar man program och utbud som inte lever upp till publikens krav. Så skapas en B-kultur.
Den svenska musikindustrin har inte vuxit fram genom kvotering eller genom subventionering utan genom krav på kvalitet och nytänkande som en förutsättning för utveckling. Samma sak gäller europeisk filmindustri och tv-underhållning. Kan den finansieras genom beskattning av konkurrenters utbud försvinner kravet på kvalitet, excellens och nytänkande.
Det är illa att den svenska regeringen har sagt sig vara öppen för EU-kommissionens förslag om att tvinga tv-kanaler, där publiken själva väljer sina program, att kvotera sitt utbud. Det är förkastligt att ge medlemsstaterna rätt till statsbidrag till sina nationella programmakare genom att beskatta framgångsrika kanaler. Alice Bah-Kuhnke bör klargöra att Sverige går emot detta förslag av omsorg om mediefriheten, tv-produktionens kvalitet och av respekt för publikens val. Och kulturens frihet.
Gunnar Hökmark
delegationsledare för Moderaterna i Europaparlamentet