Forskning är en grundläggande förutsättning för ekonomisk utveckling. EU måste därför satsa mindre på jordbruksstöd och regionalpolitik och mer på forskning, skriver Gunnar Hökmark.
Till skillnad från industrialismens ekonomier saknar avstånd betydelse för kunskapsekonomin. Där skogarna låg, där gruvorna fanns, där växte också massaindustrin och stålindustrin fram. Och de låg där de låg, även om de utsattes för konkurrens från andra massaindustrier och stålindustrier som låg där de låg. På motsvarande sätt fanns den mekaniska industrin fast förankrad i sina fabrikslokaler.
Varvsindustri kunde slås ut av konkurrerande varv, bilindustri liksom andra industrier kunde drabbas – inte bara en växande internationell konkurrens utan också av innovationer som plötsligt gjorde den gamla kunskapen och förmågan irrelevant.
Kunskapsekonomin bygger på själva kunskapen som sådan och beror mindre på var produkter av olika slag produceras. Värdet i framtidens produkter ligger mer och mer i de kunskaper som ger dem deras värde och allt mindre i de material och den produktion som utförs på en viss plats. Och kunskapen färdas fort. Kunskap är inget som någon kan behålla för sig själv.
Kunskap är kanske världens mest smittosamma epidemi och tveklöst den bästa. Men den kräver utbildning för att utvecklas och användas. Den kräver forskning och forskningsmiljöer för att utvecklas.
Europa måste utveckla en ny forskningspolitik för att kunna bli världens mest konkurrenskraftiga kunskapsekonomi.
Vi måste lämna de ambitioner industrisamhällets logik gav forskningen. Forskningen är inte längre en understödjande del till den ekonomiska utvecklingen, utan dess grundläggande förutsättning. De länder och regioner i världen som förmår skapa stora forsknings- och kunskapsmiljöer kommer att stå i centrum för innovationer, utbildning och forskning i det globala perspektivet.
Det har stora konsekvenser för Europeiska unionens nya forskningsprogram. För det första bör vi sträva efter att fördubbla EU:s gemensamma forskningsansträngningar, ovan på de investeringar som medlemsstater måste göra. Det innebär mindre pengar till jordbrukspolitik och traditionell regionalpolitik men mer investeringar i framtidsindustrier.
För det andra måste vi sätta det tydliga kravet att den gemensamma forskningspolitiken ska syfta till excellens och globalt ledande forskning. Annars bidrar vi bara till att upprätthålla en verksamhet som redan finns och som inte är tillräcklig för vår framtida konkurrenskraft. EU:s forskningsprogram ska inte syfta till att utveckla forskning i olika delar av unionen, utan till att utveckla den bästa forskning Europa har till globalt ledande.
För det tredje bör hela det europeiska forskningssamhället utvecklas mot ökad självständighet och oberoende, från universitet till forskningsinstitut. Det är bara genom ökad självständighet och eget beslutsfattande som europeiska universitet kan utvecklas från nationella utbildnings- och forskningsinstitutioner till globala kunskapscentra.
För det fjärde bör vi ytterligare öka forskarnas rörlighet för att det utvecklar både forskningskapacitet och spridning av kunskaper i det europeiska forskningssamhället. Det måste vi göra genom att nu se till att anslagen för Mari Curieprogrammet inte minskar utan ökar och genom att vi etablerar en forskningspeng som gör att den enskilde forskare som rör sig över gränserna kan tillföra forskningsresurser till den institution han eller hon söker sig.
För det femte bör vi sträva efter att EU använder sina regionalfonder till att investera i regional utveckling av kunskap och forskning, för att därmed öka på forskningsresurserna men också ge möjligheter till innovationer och företagande i hela unionen som motsvarar kunskapsekonomins krav.
För det sjätte bör vi i Sverige göra allt vi kan för att stå i centrum för den europeiska forskningen, genom att underlätta för varje institution och fakultet att utan extra kostnader kunna vinna hem europeiska forskningsprojekt. Det kan vi göra genom att avdela en EU-miljard för att finansiera de kostnader, som annars faller på den enskilda institutionen när man vinner ett EU-projekt.
Ska Europa komma ut som forskning ledande krävs reformer både på nationell och på europeisk nivå. Vi behöver skapa ett europeiskt forskningssamhälle utan gränser.
Gunnar Hökmark
Europaparlamentariker (M)
UNT 2/4 2012