I dag väljs Jean-Claude Juncker av Europaparlamentet till ny ordförande för EU-kommissionen. Det är tveklöst en av Europas viktigaste politiska befattningar.
Den ekonomiska krisen, behovet av en tillväxt och konkurrenskraft som matchar den globala utvecklingen och förmågan att hävda respekten för demokrati och för Europas gränser kräver mycket. Nu är det viktigt med en europeisk målmedvetenhet som kan bidra till politisk förnyelse och förändring för att göra Europa starkt.
Ordföranden för kommissionen spelar en avgörande roll för att definiera kommissionens ansvar i detta arbete i samspelet mellan alla olika EU-institutioner. Därför är jag emot att kommissionen politiseras och att ordförandeposten, som nu har skett, blir till en fråga enbart för partigrupperna i Europaparlamentet.
Det är parlament och ministerråd som gemensamt beslutar om lagstiftning och det är kommissionen som lämnar förslag till den samt ansvarar för att den genomförs och upprätthålls. Kommissionen är fördragets väktare och ska som sådan fungera som de små medlemsstaternas vän, för att inte de stora medlemsstaterna ska besluta bakom ryggen på alla andra. Därför måste EU-kommissionens ordförande och kommissionen präglas av oberoende förenat med en förankring i både parlament och i medlemsstater.
Det är för mig svårt att förstå hur 28 folkvalda regerings- ochstatschefer nu i processen att utse en ordförande i kommissionen har låtit valet till Europaparlamentet överflygla den förankring de själva har i sina egna folkvalda nationella parlament. Europaparlamentsvalet handlade om valet av ledamöter till Europaparlamentet, inte om den gemensamma institution som den oberoende kommissionen ska vara.
Utseendet av en ordförande i EU-kommissionen ska vara en fråga för både medlemsstaternas parlament och regeringar och är en angelägenhet lika mycket värd för både små och stora medlemsstater. Det handlar inte bara om majoriteten i en institution utan om en mångfald och en maktbalans bland de många olika majoriteter som finns i EU.
Nu behöver Europa en ny diskussion om hur vi utvecklar en integration och en gemensam styrka som inte bygger på hur makt samlas på ett ställe utan på hur vi gemensamt använder politisk makt för en förändring av det europeiska samhället.
En första grundpelare handlar om respekten för den gemensamma maktens balans med den makt som varje medlemsstat har och ska ha. Redan nu bör diskussion föras om den process som ska föregå hur nästa ordförande för kommissionen utses, utan att en majoritet tar över från de andra.
En andra grundpelare handlar om hur den förda politiken tar hänsyn till mångfalden. Jag vill och har fått med mig min partigrupp på kravet att nästa kommission ska ha en ledamot med särskilt ansvar för att bekämpa byråkrati och överreglering. Det handlar om att göra livet lättare för alla dem som hanterar de gemensamma regelverken som vi lagstiftar om men det handlar också om att röja undan hinder för företagande, handel och ansvarstagande som finns både på nationell och gemensam nivå.
Det är bra att Jean-Claude Juncker i de utfrågningar som har förts har lovat att göra det men det kräver i sin tur en målmedveten och organiserad politisk process där bördan för detaljreglering görs tyngre gentemot dem som inte kan låta bli att lägga sig i.
En tredje grundpelare är att nu låta politiken fokusera på att förändra och förnya det europeiska samhället snarare än att förändra och förnya den europeiska maktutövningen.
Den reformperiod vi nu behöver måste utlösas av en politisk idé om hur det europeiska samhället från norr till söder och från väster till öster kan förändras till ett öppet och dynamiskt samhälle som välkomnar nytt företagande, nya jobb, nya upptäckter, ny kunskap, nya människor, nya tankar och nytt ansvar.
Det är förmågan till att bidra till detta som kommer att vara avgörande för hur den nya kommissionen kommer att bedömas av Europas folk, inte hur de olika partigrupperna i parlamentet ser på den egna maktutövningen.
Gunnar Hökmark (M)
Europaparlamentariker